För de flesta syrier är det en gammal rutin, ett stycke offentlig teater som möts med en trött axelryckning, men för diktaturen själv symboliserar firandet i år en vunnen seger: president Bashar al-Assad är kvar vid makten, och verkar sitta säkrare än någonsin.

För några år sen var han nästan uträknad av sina fiender. Syrien hade drivits ut ur Libanon, anklagat för mordet på förre premiärministern Rafiq al-Hariri. Israel truppsamlade på Golanhöjderna och bombade vad som påstods vara en syrisk kärnvapenanläggning. USA pressade på vid gränsen mot Irak, kallade hem ambassadören och införde ekonomiska sanktioner, medan EU fördömde förtrycket i landet. Råttorna började överge det sjunkande skeppet – Syriens förre vicepresident, Abdelhalim Khaddam, hoppade av och anslöt sig till oppositionen.

Men det var då. Nu är bilden en helt annan. Haririutredningen verkar ha förlorat styrfarten, Syrien har återfått en stor del av sitt inflytande i Libanon, Bush har lämnat Vita huset, och Khaddam och den övriga exiloppositionen har närmast fallit i glömska. Regimens fiender trodde att kombinationen av krig i Irak 2003 och kris i Libanon 2005 skulle bli silverkulan som fällde fyra decennier av baathdiktatur, men Assad tog smällen och förblev stående. Syrien har bevarat en fot i alla regionens kriser, och bevisat att de aldrig kan lösas om man utesluter Damaskus ur ekvationen.

Nu har USA krupit till korset och utsett en ambassadör igen, och de arabiska och europeiska politikerbesöken i Damaskus avlöser varandra (Bildt var nyss där). Länder som i åratal utkämpat ett kallt krig med Assadregimen talar lättat om normala relationer.

Det är i sak ingenting att invända mot. Syrien är ett viktigt land i regionen, och varken kan eller ska ignoreras; dessutom är det naturligtvis med sittande regering man ska upprätthålla kontakter, i stället för att förlora sig i fantasier om regimskiften. Den enda rimliga Syrienpolitiken är att finna ett sätt att samarbeta i regionen.

Men det innebär inte att man bör stryka frågan om förtrycket i Syrien, som kvitto på utförda tjänster i utrikespolitiken. Modiga dissidenter som Riad Seif, Fida Hourani och Haitham al-Maleh sitter i dag bakom lås och bom för det enda brottet att fredligt ha uttryckt sin politiska uppfattning, och så länge sådana övergrepp fortgår kan situationen i Syrien knappast kallas normal.

När nu Assad åter får skaka hand med ambassadörer och utrikesministrar, och de talar om Libanon, Irak och Palestina, hoppas jag det finns en sak de också förklarar för honom: att verkligt goda relationer med demokratiska stater inte kan komma till stånd förrän regimen i Damaskus visat att den kan upprätta lika goda relationer med sitt eget folk.

Aron Lund är tidigare medarbetare på ledarredaktionen, för närvarande bosatt i Marocko.