Ibland byter jag pendeltåg på stationen som ligger bredvid hallen, den som förr hette Södertälje Södra och – åtminstone i min barndoms Pelle Svanslösbok – var känd för att de som åkte med SJ kunde köpa kringlor från försäljare på perrongen.

Nu finns där inte en kringla inom synhåll. Men en rejäl ljusskylt visar hur många watt som solcellerna på vagnhallen i varje ögonblick bidrar med till den nordiska elmarknaden.

Det kan se lite patetiskt ut. Visst är eldrivna lokaltåg föredömliga i fråga om energieffektiva och miljövänliga transporter. Men när det gäller att få alla Storstockholms pendeltåg att accelerera ut från stationerna, och försörja väntsalar, vagnhallar, signalsystem och tågvärme med el, då räcker inte effekten hos solcellerna långt. De ger förstås mer en gassig julidag, men Storstockholms Lokaltrafik kan aldrig rulla med det de kan hämta ner från sina tak.

Hur är det med skylten på vagnhallens vägg? Är den ett led i kampen för att rädda klimatet, eller är den ett prov på hur man bedrar sig själv genom att skrävla med småsaker?

Skylten behöver inte vara fel, menar jag. Att göra reklam för ny teknik är ingen dålig sak, särskilt inte när tekniken globalt sett kan bli väldigt mycket mer betydelsefull än i ett land med långa vinternätter och solen i flack vinkel över horisonten kring årsskiftena.

Dessutom är det ju faktiskt en sakupplysning hur många watt effekten är. På fysiklektionerna i Södertälje kan de ju sedan dividera med effekten som behövs för att få ett tåg att starta mot Gnesta, Nykvarn eller Märsta.

Det gäller bara att inte falla i sopsorteringsfällan. Sorterandet av glas, plåt, papper, metall och annat har blivit en miljömässig framgång genom att det görs i en sådan skala att kostnaderna hålls nere, samtidigt som det brännbara avfallet blir elström och fjärrvärme. Det gäller bara att även skilja isär bisak från huvudsak, och inte tro att sopsorterandet gör att vi slipper ta ställning till de större energi- och miljöpolitiska problemen.

Solceller kan bli en stor sak, det talas till exempel om att lägga solceller över vida ytor i Sahara och få stora mängder elström till Nordafrika och – genom undervattenskablar – till Sydeuropa.

I Sverige ser vintrarna och effektbalansen ut på ett annat sätt. Hos oss är elström från avfalls- och biomasseeldade fjärrvärmeverk en lösning som stämmer med geografin så som solceller stämmer med geografin i Spanien eller Algeriet.

Men ingen solcell gör skada, så länge den inte får någon att glömma vad som kan vara stort och smått i energiförsörjningen för ett land i norra Europa. Det borde kanske sitta en skylt till på den där vagnhallsväggen – en som visar hur många watt som i varje stund kommer ut på elnätet från Forsmarksverket.

Åke Wredén är skribent och tidigare medarbetare på ledarredaktionen.