IF Metall och Teknikföretagen – och övriga inblandade förbund – förhandlar enligt Industriavtalets regelverk tillsammans med opartiska ordförande. Men de har ännu inte överbryggat klyftorna, tvärtom. De bud som ordförandena försöker med blir gång på gång förkastade.

Det här ser inte bra ut. Industriavtalet har varit en av de viktigare faktorerna som gjort att Sverige tagit sig ur det inflationsbeteende på arbetsmarknaden som tidigare förstörde jobb, undergrävde samhällsekonomin och försvårade långsiktigt hållbar politik.

Industriavtalet har inte varit populärt i en del andra organisationer. Men resultatet av den förändring parterna bakom avtalet medverkade till blev en rad år med förbättrade reallöner i stället för ihåliga inflationsprocent.

Den internationella krisen har ju inneburit en enorm påfrestning på Industriavtalets samförståndssystem. Samtidigt har spänningarna mellan exportindustri och andra avtalsområden dramatiserats. Medan många exportföretag drabbats av bortfall på tiotals procent av efterfrågan, och medan parterna i den sektorn försökt skydda en del jobb med arbetstids- och lönereduktioner, har reallöner och konsumtionsmöjligheter i andra slags företag och i offentlig sektor stärkts påtagligt medan nationalinkomsten sjunkit. Tillfälligt var detta – tillsammans med regeringens och riksbankens stimulanser – en hjälp att i det akuta läget för ett år sedan undvika en negativ spiral med färre jobb och sjunkande löner.

Men det går ju inte att i längden ta ut löneökningar och konsumera utan sammanhang med produktionen och med Sveriges förmåga att sälja på exportmarknaderna. Det är inte rimligt att krisen utnyttjas som tillfälle att trycka ner industriarbetarnas och industritjänstemännens relativlöner till förmån för personal i kommuner och i en del skyddade privata sektorer.

Det borde egentligen inte vara svårt för parterna i industrisektorn att mötas mellan de senaste procentbuden. Till problemen hör dock trycket från andra sektorer för att industrin ska ange en norm som är hög nog för att ge svängrum i lönerörelsen i handel och kommuner.

Dessutom ser vi nu olyckliga följder av att de samförståndsinriktade i fack och näringsliv inte tilläts att göra färdigt det huvudavtal som borde ha kunnat lösa många av knutarna kring anställningsskydd, bemanningsföretag och annat sådant. Nu har i stället detta dragits in i en lönerörelse, äventyrat Industriavtalets hållfasthet och ökat risken för stora konflikter som kan bli hinder på Sveriges väg ut ur krisen.

Parterna borde snarast sätta sig ner och göra färdigt ett nytt huvudavtal som tar hänsyn till både fackets och arbetsgivarsidans rimliga intressen kring arbetsrätt, flexibilitet och anställningsskydd, med utrymme för branschanpassade specialregler. Samtidigt bör man snabbt göra en kompromiss om löneökningarna, med en mycket kort avtalstid, eftersom osäkerheten om den internationella utvecklingen är så stor.

Åke Wredén är skribent och tidigare medarbetare på ledarredaktionen.