Där träffade jag unga tjejer mellan 17 och 24 år som flytt från sina familjer. Hedersmord har blivit allt vanligare i Irak.

60 procent av Iraks befolkning är kvinnor och dessa har fått en betydligt sämre situation sedan 2003. Kvinnor i Irak vittnar om systematiskt våld, offentlig misshandel, hängningar, sexuella överfall och inte minst hedersmord. Många kvinnor ger bort sina nyfödda barn och bränner sig själva för att slippa lidandet.

Yrkeskvinnorna har sakta men säkert tvingats tillbaka i sina hem och unga flickor förvägras utbildning och arbete. Alltfler anser att kvinnan ska vara hemma för att ta hand om hem och barn.

Våldet mot kvinnor och flickor uppmärksammas knappt i Irak. Få fall anmäls på grund av rädsla för hedersmord och bristande förtroende för hur polisen hanterar ärendena. Det finns ingen tillförlitlig statistik om våldet mot kvinnor. I Erbil lämnar polisen ut adressen till kvinnojourer till familjemedlemmar som hotar flickorna och personalen.

Enligt den irakiska lagen bör våldtäktsmannen gifta sig med sitt offer för att rena hennes och familjens heder och undgå straff. Men ofta samtycker inte flickorna till dessa arrangemang och begår självmord, inte sällan genom att bränna sig själva.

I hela Irak finns det bara tre kvinnojourer och dessa ligger i kurdiska Irak. Unga flickor som kommer dit bär på svåra traumatiska upplevelser och får inget psykologiskt stöd. En 19-årig flicka jag talade med hade blivit våldtagen 52 gånger. Hon berättar att hon hellre vill dö än att vara kvar på kvinnojouren. Hennes familj har hotat att döda henne när hon kommer ut. Våldtäktsmannen kan undgå straff eftersom han hävdar att hon samtyckt. För henne finns det ingen utväg och kvinnojouren känns som ett fängelse.

En annan ung flicka jag talade med var bara 17 år gammal och hade en tremånaders bebis i famnen. Hon berättar att hon dagligen försöker döda sitt barn för att det påminner henne om de sexuella övergreppen. Även hon är dödsdömd av sin familj.

Situationen för de irakiska kvinnorna har kraftigt försämrats och borta är den starka ställning, status och rättigheter de hade innan kriget 2003. Men det är inte förrän det allmänna säkerhetsläget i Irak kraftigt förbättrats som kvinnorna kan hoppas på en bättre situation. Kvinnors rättigheter och trygghet står i dag väldigt långt ner på prioriteringslistan.

Delvin Arsan är från Flen och arbetar för UNICEF i Irak.