Husvilla bokmalar
Av: Birgitta Hedlund
Den första egna bok jag minns är en utviksbok om julevangeliet. Den andra är läseboken i första klass. Lukten, de lena sidorna, bilderna och bokstävernas stramhet. Vaxat omslagspapper skulle skydda den. Varligt klipptes flikar ut som veks in under bokryggen. Det var en konst att vika rätt före tejpens tidevarv.
Då min mor under en kort tid städade kontorslokaler åt Sågen i Sparreholm följde jag med. Inte för att hjälpa henne, nej jag smög efter bokhyllorna i det tysta tomma huset. Drog andäktigt ut det ena verket efter det andra. Bilder på länder jag inte visste fanns, folkslag jag aldrig sett överväldigade ett sjuårigt barnasinne. En kärlekssaga utan slut tog sin början.
Sen blev skolan länken till böckernas sfär. När treorna släpptes in i skolbiblioteket växte kärleken till passion. I Eskilstuna fanns boktemplet Lindahls där jag med bävan och beundran hämtade böcker som inledde fyra års pluggande.
I tonåren stämplade en, i mitt tycke torr och äldre, man lånekort i övervåningen på en samlingslokal. Kalle Larsson lotsade mig in i tyngre litteratur. Fjorton år gammal höll jag föredrag i skolan om dansösen Isadora Duncan och läkaren Albert Schweitzer.
Böcker är livsledsagare och ögonöppnare. Ljudböcker tillför nya element medan den tryckta förlagans sista bastioner rasar.
På lätta fötter trippade jag i snömodden mot ”Violenhuset” i Katrineholm. Snopen stod jag där med lång näsa. Den bästa bokhandeln på fyra mils håll var borta. Förvirrad steg jag in i gallerian. Men insåg snart att stadens vattenhål för bokälskare, Hjalmar Petterssons, förvandlats till slätstrukna Bokia.
Det kunde lika gärna ha varit Bokus eller någon annan bokkedja i vilken stad som helst, bokbutiker så trista att inte ens bokmalar trivs. Samma topplistor, samma tips, samma satsningar på enbart gångbara böcker vända med framsidan mot betraktaren. Carolina Gynnings plutläppar och Liza Marklunds mediokra samarbete ”over there” går inte att missa. Oväntade läsupplevelser och udda författare är utrensade.
Hjalmar Petterssons i Katrineholm var en skattkista dit jag ibland flydde. Påläst personal radade raskt upp titlar när fantasin tröt. Sällan gick jag tomhänt därifrån.
Akademibokhandeln i Eskilstuna höll länge stilen men föll även den för trycket.
Jag saknar en försvunnen epok. Det gör ont i bokläsarsjälen. Man kan lika gärna handla på nätet som att botanisera i en modern bokhandel; radio och tidningar får tipsa om läsvärda böcker. Likriktningen är sorglig. Och den digitala läsplattan känns inte som en efterlängtad vän varken i sänghalmen eller hängmattan.
Birgitta Hedlund är f d Personligtredaktör som nu inskolar sig som dagledig.
