Föreställ dig de grundläggande behoven som hygien, mat och sömn, hur löser man det utan ett eget hem? Addera sedan en rad problem, alltifrån sorg i olika skepnader som livet består av, en förkylning eller maginfluensa till ekonomiska och drogrelaterade problem.

Fortfarande innehåller bilden inget eget hem. Tiden går och problemen förstärker varandra.

Anta sedan att du blir kallad till möten hos olika myndigheter. Var förvarar du väckarklockan och i vilken byrålåda ligger din almanacka? Förr eller senare visar någon dig ett hyreskontrakt till en lägenhet med villkor som ingen annan normalt sett förväntas leva upp till. Det kan handla om att du inte får ha husdjur eller dina barn vistandes i lägenheten. I samma trappuppgång möter du också personer med liknande problematik som du själv. Du har fått tak över huvudet, men inte ett eget bostadskontrakt och befinner dig på en sekundär bostadsmarknad. Nu ska du försöka resa dig och förändra din situation och samtidigt visa dig värdig ett eget hem. Först löser du anledningarna till din hemlöshet, sen får du i bästa fall ett eget hyreskontrakt.

Enligt en utvärdering från Boverket (2008) gick knappt var tjugonde hushåll på den sekundära bostadsmarknaden vidare till ett eget boende på den ordinarie marknaden. I sju av tio kommuner använde man sig av tillfälliga bostadslösningar (övergångslägenheter och sociala kontrakt) i syfte att motverka hemlöshet. Ett system som har visat sig försvåra snarare än underlätta för människor att få en egen bostad.

Då återstår egentligen bara en moraliskt försvarbar väg att gå för den som vågar satsa långsiktigt. Den vägen kallas Bostad först (Housing first) och vilar på synen att ett fast boende är en grundläggande rättighet. Tillgången till en egen bostad är en förutsättning för att en person ska kunna fungera i sin vardag och ta itu med eventuella problem. Därför erbjuds man ett eget boende initialt med tillgång till ett skräddarsytt individuellt stöd vid behov.

Internationella utvärderingar visar att Bostad först ökar möjligheterna för en framgångsrik rehabilitering, där boendet i sig är en central motivationsfaktor. Ett samordnat stödsystem med en lyhörd omgivning som kan fånga upp varningssignaler på ett tidigt stadium gör det också möjligt för en person att kunna behålla sitt boende. Vid en femårsuppföljning i New York hade till exempel 80 procent av de hemlösa deltagarna i ett av programmen lyckats behålla sina bostäder. Däribland fanns personer med både missbruk och psykisk sjukdom, i svenska termer även kallade hopplösa fall.

Kristina Emanuelsson är sociolog, bosatt i Eskilstuna.