I samband med Israels upprättande 1948 fördrevs närmare 800,000 palestinier och i kriget 1967 tvingades ytterligare att par hundratusen på flykt. Israel vägrar låta dem återvända, eftersom man fruktar att det skulle upphäva statens judiska identitet. Totalt är antalet Palestinaflyktingar nu över 4.5 miljoner, inklusive barn och barnbarn som fötts i exilen.

Bäst har de det i Jordanien, där palestinska invånare givits nästan samma rättigheter som jordanier. Även i Syrien behandlas palestinier någorlunda väl så länge de inte sätter sig upp mot regeringen.

I Libanon, däremot, är deras situation mycket svår. Kring 400,000 registrerade Palestinaflyktingar lever inträngda i de små områden som 1948 avsattes för flyktingläger. De vägras hjälp från staten och är förbjudna att arbeta inom en mängd yrken. Fattigdomen är extrem, hopplösheten total. Den tvåstatslösning som andra hoppas på hjälper inte dem; de flydde ju inte från Västbanken eller Gaza, utan från dagens Israel.

Orsaken till att palestinierna behandlas så illa just i Libanon är landets känsliga interna situation, med flera religiösa grupper som balanseras mot varandra. Om hundratusentals främst sunnimuslimska palestinier fick medborgarskap och lika rättigheter skulle det hota kristnas och shiiters ställning. Landet har redan störtats i inbördeskrig en gång (1975-1990), bland annat på grund av flyktingnärvaron, och ingen vill se det ske igen. Libanesiska politiker är därför enade i sitt motstånd mot ”tawtin”, naturalisering av de palestinska flyktingarna.

Även PLO och andra palestinska institutioner är dock försiktiga när de kritiserar diskrimineringen. Om flyktingarnas exil normaliseras kommer också pressen på Israel att lätta, vilket hotar palestiniernas drömmar om en egen stat. Därför är det inte bara libanesiska politiker som vänder sig mot ”tawtin”. Det är också många palestinier.

Det är en tragisk situation, men den blir mer absurd för varje år som går. Mer än sextio år efter att palestinierna fördrevs borde det vara uppenbart att det inte går att vänta på en lösning på den israelisk-palestinska konflikten innan man tar sig an flyktingarnas lidande. En situation som pågått i flera generationer är inte ”tillfällig”, och kan inte behandlas som om den vore det.

Den som engagerar sig för palestiniernas rättigheter gentemot den israeliska ockupationsmakten, bör också göra det gentemot libanesisk diskriminering. Det är inte rimligt att hundratusentals människor utan egen förskyllan ska tvingas leva hela sina liv snärjda i andras mardrömmar.

Aron Lund är tidigare medarbetare på ledarredaktionen.