Cecilia Wikström talade med en entusiasm som utmärker många av parlamentarikerna. Det finns nästan inga gränser för hur mycket en enskild parlamentsledamot kan påverka. Hennes recept var att kunna vara trevlig på massa olika språk, hälsa och småprata glatt i hissen med alla, för att vid ett senare tillfälle inhösta frukterna när man behöver allierade i förhandlingsspelet.

För ett förhandlingsspel är vad det är. EU är inget parlamentariskt system: Det finns ingen regering, ingen politisk majoritet och ingen opposition, bara ständiga förhandlingar inom och mellan kommission, ministerråd och parlament.

Wikström beskrev vidare livligt sin syn på arbetet i riksdagen. I opposition har man små, om några, möjligheter att göra avtryck på lagstiftningstexterna. Och den som tillhör ett regeringsparti förväntas i de allra flesta fall bara rösta ja till propositionerna som forsar ut från regeringskansliet. I parlamentet däremot kan enskilda ledamöter, oavsett politisk tillhörighet vara med och påverka.

Kommissionen sitter visserligen på ensamrätten att lägga lagförslag, men de slutliga lagtexterna är för det mesta rejält manglade genom kompromisser och övertalningar i ministerråd och parlament – de två beslutande församlingarna. En driftig parlamentariker med förmåga att skapa allianser kan få igenom omfattande förändringar av en ursprunglig text. Den som lyckas få uppdraget att vara rapportör har en särskild chans att formulera parlamentets gemensamma hållning och representera parlamentet i förhandlingar med råd, kommission och ordförandeland.

Marita Ulvskog höll i och för sig med om att det finns reella möjligheter att påverka, men hade en betydligt mer pessimistisk syn på parlamentsarbetet. Hon ifrågasatte parlamentets legitimitet och jämförde valdeltagandet mellan riksdagsval och parlamentsval. Förvisso stor skillnad, men att många medborgare är ointresserade gör inte den faktiska möjligheten att rösta in och bort politiker mindre.

Ulvskog pekade på det stora avståndet mellan väljare och valda och hur lite granskade parlamentarikerna är, och där har hon en viktig poäng. Vems ansvar är de 18 parlamentarikerna? Vem ska hålla tummen i ögat på dem och berätta vad de ägnar sig åt, om de gör skäl för sin rätt generösa lön, och om de arbetar för det som de sa sig vilja arbeta för när de bedrev personvalskampanj?

Det finns säkerligen ett kompani i Sveriges riksdag som huvudsakligen ägnar sig åt bänknöteri och knapptryckningar. Inte alla 349 politiker arbetar lika hårt. Men samtliga riksdagsledamöter är valda från en viss del av landet. Där finns en naturlig koppling mellan lokala medier i valkretsen och de folkvalda. Den politiker som inte visar upp sig och sitt engagemang för hembygden har åtminstone svårare att bli omvald. Och det är förstås lokalmediernas roll att berätta vad valkretsens politiker rent faktiskt gör under mandatperioden. EU-parlamentarikerna är betydligt färre, men hamnar inte riktigt på någons bord. Eller på allas, vilket är detsamma som ingens.

Intrycket är ändå att flertalet arbetar rätt engagerat (även om en del av dem eftertryckligt skakar på huvudet och säger att det är stor skillnad på hur hårt parlamentarikerna jobbar). En del av dem syns och hörs mycket, en del arbetar mer i det fördolda, en del har barn och kan inte arbeta 12 timmar per dygn sex dagar i veckan och par stycken sitter säkert mest av utskotts- och plenumsessionerna. Upprörande i så fall – men hart när omöjligt att bli upprörd.

En parlamentariker som saknar engagemang för sakfrågor torde ledas till döds av de evinnerliga mötena, av att tvingas läsa in mängder av löjligt byråkratiska texter om saker de inte bryr sig om eller förstår. För att sedan låtsas intresserad inför utskott och de journalister som trots allt dyker upp ibland. För den som har familj och vänner i Sverige måste det vara enormt trist att tvingas vara i Bryssel största delen av arbetstiden och resa till Strasbourg vareviga fjärde vecka. Och så har vi förstås grupptrycket som inte ska underskattas i en liten flock. Den parlamentariker som inte anstränger sig för att lämna politiska avtryck, betraktas som ett misslyckande av övriga svenska parlamentariker.