Bostadshistorien är häpnadsväckande. Juholt har efter avslöjandet slaviskt följd krishanteringsmallen. Han har tagit på sig hela ansvaret, bett om ursäkt och betalat tillbaka pengarna. Gott så. Men frågan dröjer sig kvar: Hur kunde han? Hur kan någon politiker, särskilt en på Juholts nivå, drabbas av tanken att en riksdagsledamots sambo/särbo/kulbo kan bo gratis på riksdagens bekostnad.

Juholts bostadsskandal har nog skadat Socialdemokraternas mest. Men Reepalus förslag om medborgarskap på prov är på många sätt allvarligare eftersom det avslöjar djupare problem i partiet.

Förslaget gick ut på att utländska medborgare bosatta i Sverige ska kunna få svenskt medborgarskap snabbare än i dag, men att det under en tid ska gälla på prov - kunna återkallas vid grova brott och personen utvisas. Reepalu ser detta som ett verktyg mot den organiserade brottsligheten, med rötter i utlandet, som han menar breder ut sig i Malmö.

Resonemanget hänger inte ihop. Om medborgarskap ska ges tidigare men med en av Reepalu opreciserad prövotid, är det ur brottsavskräckande synpunkt ingen förändring mot i dag. Den som i Reepalus system är någon sorts halvsvensk medborgare som kan utvisas vid grovt brott är i dag utländsk medborgare och kan utvisas lika lätt.

Ingen praktisk skillnad alltså, men det politiska signalvärdet är enormt. Svenskt medborgarskap som kan återkallas signalerar kompromisslöshet och träffar en främlingsfientlig nerv. Ändå valde Socialdemokraternas rättspolitiska talesperson Morgan Johansson att stödja förslaget.

Sverigedemokraterna jublade. Samma dag som det stod klart att Håkan Juholt vägrar stå på samma sida som Jimmie Åkesson i en tv-studio, gick Socialdemokraterna ut och omfamnade sverigedemokratisk politik.

Efter starka motreaktioner från flera håll, däribland i partiet, drog Johansson tillbaka stödet till förslaget och Håkan Juholt tog avstånd. Men skadan var redan gjord, eller effekten om man så vill. Främlingsfientliga väljare har uppfattat signalen, nickat bifall och gjort en notering.

Politiknördar talar om detta som Socialdemokraternas första försök med “Blue Labour” - en utveckling av en politisk profil där partiet ställer sig långt till höger i frågor som invandring och brottslighet, samtidigt som det går till vänster i den ekonomiska politiken. Eller kalla det ett uttryck för Socialdemokraternas tafatta sökande efter en ny identitet, där gränserna för det tillåtna tänjs.

Under alla omständigheter är Reepalu-Johansson-förslaget ett tecken på en annan ideologisk kompass än vad Socialdemokraterna har visat tidigare. De två politikerna är erfarna och centralt placerade partiföreträdare, med Johansson som partiets röst i rättspolitiska frågor. De vet vad de gör. Det är djupt oroväckande.