Utan Gaddafi har hans anhängare inte längre en samlande ledare, och de förlorar också själva målet för sin verksamhet – för vad innebär det att vilja återupprätta Gaddafiregimen utan Gaddafi?

Tyranniet i Libyen var en udda fågel till och med bland diktaturerna, på grund av det extrema fokuset på ledarens person. Hela systemet hade konstruerats av och för Gaddafi själv. Precis som regimen vore nästan otänkbar utan honom, blir också ett fortsatt motstånd mindre sannolikt. Det hade annars kunnat fördröja krigsslutet och destabilisera både Libyen och grannregionen för lång tid framöver.

Men Gaddafis död är inte i sig nog för att stabilisera Libyen, kriget har handlat om mer än bara en mans öde. Att just städerna Beni Walid och Sirte blev regimens sista motståndsnästen ger en fingervisning av vilken dynamik som har uppstått i Libyen, eller i alla fall förstärkts, sedan krigsutbrottet i februari: Beni Walid är huvudort för Warfallastammen, och Sirte ett av Gadadfastammens hemområden, dessutom diktatorns egen födelseort.

Libyen är, till skillnad från de flesta av regionens länder, ett starkt stamsamhälle. Det var de tre stammarna Warfalla, Gadadfa och Magarha som utgjorde regimens kärna. Från dem hämtades de flesta av den fallna regimens soldater, och medierapporteringen har visat att en hel del av de civila i Sirte och Beni Walid faktiskt var uppriktiga anhängare till regimen – sådana fanns, annars hade Gaddafi aldrig kunnat överleva så länge.

Trots allt tal om ”legoknektar” har nämligen det libyska inbördeskriget varit just det, ett inbördeskrig, med libyer på bägge sidor frontlinjen. Att lyckas försona krigets förlorare med den nya ordningen – där politiken tycks ligga i händerna främst på personer och släkter från de östra landsändarna, nämligen de som leder Nationella övergångsrådet – blir en delikat uppgift. En försoning är nödvändig, och borgfred inom landet måste just nu vara den högsta prioriteten. Så länge det finns vapen i var mans hand och ekonomin är nästan stillastående, krävs först säkerhet, sen statsbyggande.

Libyen har en svår väg framför sig, och det är långtifrån säkert att landets olyckor försvinner med den största av dem – Moammar el-Gaddafi. Men gårdagens blodiga bilder skingrade åtminstone ett av de mörka moln som hängt över landet, och låter ana en stråle ljus.