I måndags valdes Palestina in i FN-organisationen Unesco. I tisdags kom Israels svar: påskyndat bygge av 2 000 bostäder på det ockuperade Västbanken och frysta utbetalningar av moms- och tullavgifter som Israel samlat in åt Palestina inom ramen för Parisavtalet 1994 och tullunionen mellan parterna.

Detta är dagens Israel – allt mer internationellt isolerat men egensinnigt och aggressivt. Ett tufft men fredligt initiativ från Palestina, en diplomatisk offensiv för att bli erkänt som självständig stat, möts med försök till utsvältning och snabbare stöld av palestinsk mark.

Var står då Sverige i allt detta? Omröstningen om palestinskt medlemskap i Unesco ger ett besked. Sverige tillhörde den förkrossande minoriteten av 14 länder som röstade nej. 107 stater sa ja medan 52 lade ner sina röster.

I den svenska röstförklaringen heter det att Sveriges ställningstagande är kopplat till den palestinska ansökans tidpunkt, inte innehåll, och att nejet inte föregriper Sveriges ståndpunkt i frågan om Palestinas status tas upp i FN:s generalförsamling. Och så understryks behovet att nå en tvåstatslösning.

De israeliska hökarna måste ha jublat över denna svenska hållning. Om syftet var att avvakta kunde Sverige ha lagt ner sin röst. Nu blev det ett nej. Förklaringen är som brukligt diplomatiskt omständlig men ger likväl Israel vetorätt mot ett svenskt stöd till Palestinas internationella ambitioner. Under alla omständigheter tycks vägen vara lång från ett svenskt nej i Unesco till ett svenskt ja i Generalförsamlingen.

Allianspartierna är i grunden oeniga i frågan. Centerns utrikespolitiska talesperson Kerstin Lundgren gratulerar Palestina till medlemskap i Unesco. Folkpartiledaren Jan Björklund, vars linje tycks ha segrat i regeringen, kallar däremot Unescos beslut ”en farlig symbolhandling” som försvårar möjligheten att nå fram till ett fredsavtal.

Exakt vilken mix av åtgärder från omvärlden som leder fram till ett fredsavtal blir lätt en meningslös lek med hypoteser. Det står samtidigt klart att Israel anstränger sig hårt för att sabotera fredsprocessen, framför allt med sitt fortsatta byggande av bosättningar på Västbanken. Israels svar på palestinskt Unescomedlemskap illustrerar också tydligt hur Netanyahuregeringen ser på samexistensen med Palestina.

Mahmoud Abbas regering har däremot valt den fredliga diplomatins väg för att höja nationens folkrättsliga status. Beslutet att söka internationellt erkännande som stat har heller inte kommit lättvindigt, utan efter många års tålmodiga väntan på samförstånd med Israel.

Inställningen till denna palestinska strävan är alltså en moralisk fråga där det gäller att välja sida. Sveriges regering har valt fel.