Trots drastiska åtgärder kostar sörmländsk vård betydligt mer än tänkt – i år igen. I går behandlade politikerna ännu en ekonomisk rapport som pekar på detta (se nyhetsartikel i dag). Och åter lovar den politiska ledningen att vända utvecklingen.

– Vi använder oss av försiktighetsprincipen och tar därför skyndsamt tag i de ekonomiska problemen vi ser framför oss, säger landstingsstyrelsens ordförande Åsa Kullgren (S) i ett pressmeddelande med anledning av de nya dystra siffrorna.

Detta låter nästan som om de skenande kostnaderna för sjukvården är en nyhet, inte ett välkänt problem som politikerna haft gott om tid på sig att hantera.

Det finns två stora problem med den politiska styrningen i Landstinget Sörmland. Det ena är de ständigt återkommande ad hoc-lösningarna – senast nu i somras. När vårdens siffror började lysa rödare än vanligt drog majoriteten i nödbromsen och antog landstingets sjuttioelfte sparpaket. Det skulle kapas stora belopp, snabbt, utan ordentliga analyser av konsekvenserna och till övervägande del utan politiskt beslutad precisering.

Till stor del var det rent önsketänkande. Det går exempelvis inte att sluta hyra in vårdpersonal som hittills hållit vården igång. Därmed kunde det inte bli några besparingar. Detta påpekades, bland annat på denna sida. Efter sommaren kom facit. Sparpaketet gav absolut inga besparingar. Vårdens underskott är på det hela lika stort som tidigare. Den enda effekten är irriterad personal och oroade patienter.

Det andra problemet är oförmågan att ta de stora greppen på vårdens problem. Skattehöjningen 2009, engångsintäkter från försäljningar, hygglig ökning av skattebasen har dolt de strukturella bristerna tillfälligt och gett politikerna andrum. Den tiden borde ha använts till reformer som ger landstinget en organisation som tål påfrestningar, som håller tillbaka kostnadsökningarna över tid.

Redan i våras stod det klart att 2011 var förlorat år, varför det borde ha behandlats som ett sådant av de styrande politikerna. Den ineffektiva ad hoc-politiken har tagit tid och energi som kunde ha lagts på annat.

Men den större berättelsen är denna: Socialdemokraterna, Folkpartiet och Miljöpartiet bildade sin majoritetsallians 2008 med huvudsyftet att lösa landstingets ekonomiska problem. Så har inte skett. Tre år senare är ekonomin inte under kontroll. Sparpaketens tid är inte förbi. Personalen och patienterna har inte lugn och ro.

Kan ett misslyckande bli tydligare?