Skattelagstiftningen är ett område. I Caremas fall har moderbolaget, registrerat i ett skatteparadis, lånat ut pengar till den svenska rörelsen till mycket hög ränta. Vinsten omvandlas till räntebetalning för lånen och ränteavdragen raderar ut en stor del av skatten.

Det är förstås särskilt stötande när sådant skatteupplägg avslöjas i ett företag som tar hand om äldre och som därtill slarvar med kvaliteten. Men dessa internlån och så kallade räntesnurror finns i fler branscher och är ett vanligare fenomen än vad som hittills uppmärksammats av medier. Skatteverket slog fast förra året att svenska staten förlorar runt tio miljarder kronor per år på skatteplanering av det här slaget.

Och arbete pågår. Finansdepartementet letar sedan en tid efter sätt att täppa till denna skattelucka. I går lovade Anders Borg att inom kort ge ett särskilt uppdrag till Skatteverket att granska förekomsten av ”aggressiv skatteplanering” inom vård, skola och omsorg. Det är bra, även om man kan fråga sig varför Skatteverkets granskning ska begränsas till dessa verksamhetsområden.

En annan central fråga är meddelarskyddet. Att så mycket kommit fram om vanvården beror till stor del på att flera i Caremas personal har talat med DN. Samtidigt framgår att de anställda är rädda för att förlora jobbet om de kritiserar missförhållandena offentligt eller bara berättar om dem för journalister.

Äldreminister Maria Larssons (KD) inledande svar på det var en uppmaning till personalen att visa civilkurage. Det är mycket begärt från personer som riskerar att få sparken. Så borde det inte vara och här har regeringen ett ansvar.

Chefer i kommunalt och statligt drivna verksamheter är förbjudna att försöka ta reda på vem av deras anställda som pratat med journalister. Cheferna får heller inte straffa medarbetare för att de lämnat information till medier eller offentligt kritiserat sin arbetsplats.

Detta förbud gäller inte privata arbetsgivare. Kommuner kan kompensera för det genom att i sina avtal med exempelvis vårdföretag skriva in yttrande- och meddelarrätt, som Eskilstuna kommun gjort med Attendo Care. En sådan klausul sätter stopp för de värsta munkavlereglerna men täcker inte allt. Chefer kan fortfarande efterforska källa och något straffansvar finns inte för munkavlar, bara risk för avtalsbrott.

Alltså måste lagen ändras. Regeringen meddelade i går att en utredning om utvidgat meddelarskydd ska tillsättas – i sommar. Man kan knappast beskylla regeringen för brådska. Problemet har varit känt länge. Riksrevisionen pekade på det 2008.

Men inte heller Socialdemokraterna är rätt parti att klaga på långsamhet. Privata företag har arbetat inom vården, skolan och omsorgen på bred front i 20 år, efter valfrihetsreformerna i slutet av 1980- och början på 1990-talet. Men privata entreprenörer har funnits i äldreomsorgen även tidigare, för att inte tala om psykvården och missbrukarvården. Det har passerat många socialdemokratiska regeringsår utan att frågan har rört sig ur fläcken. Hösten 2005 krävde Vänsterpartiet en utvidgning av meddelarskyddet till privata företag i den så kallade välfärdssektorn. Justitieminister Thomas Bodström valde att inte lyssna.