En sådan lagändring skulle ge ett starkare värn mot missförhållanden. Öppenhet är den bästa kontrollen.

Det är bra att regeringen tar tag i denna fråga, men de blivande utredarna behöver inte uppfinna hjulet. Ett förslag till ett utvidgat meddelarskydd finns i Yttrandefrihetsutredningen som tillsattes av den första Fälldinregeringen, var klar 1983 och låg till grund för dagens yttrandefrihetsgrundlag.

Utredningen leddes av Hans Schöier, folkpartist och dåvarande chefredaktör på Eskilstuna-Kuriren. Det förslag som presenterades speglade en radikal syn på yttrandefrihet. I de delarna som nu debatteras ville utredningen vara riktigt konsekvent. Meddelarskydd och efterforskningsförbud föreslogs inte bara, som det talas om nu, gälla offentligt finansierad verksamhet utan hela arbetsmarknaden.

Bestämmelserna om sekretess skulle luckras upp kraftigt, så att de anställda utan risk för repressalier tilläts berätta mer för journalister. Chefer i privata företag generellt men även i frivilligorganisationer skulle förbjudas att forska efter källor. I den nya yttrandefrihetsgrundlagen, i avsnittet som förbjuder ”myndighet eller annat allmänt organ” att efterforska källa föreslogs följande tillägg: ”Detsamma gäller den som intar en ledande ställning i ett företag eller en sammanslutning om yttrandet eller uppgifterna rör företaget eller sammanslutningen eller någon som är verksam eller utövar inflytande där”.

Vissa uppgifter skulle förstås undantas från meddelarskyddet, exempelvis kommersiella hemligheter som patent, anställdas personliga förhållanden och annat av det slaget. Men grundprincipen var vidsträckt offentlighet och en långtgående rätt att lämna meddelanden för publicering. (Moderaten Per Unckel reserverade sig mot detta.)

Filosofin bakom var enkel: Där makt utövas måste öppenhet råda.

1983 hade privata företag ännu inte kommit in i den offentliga sektorn på bred front. Men utredarna såg en utveckling där offentlig förvaltning i ökad utsträckning bedrevs i privaträttsliga former eller av helt privata företag. De pekade även på att beslut i näringslivet kan ha stor betydelse för människors liv, för miljön, för det ekonomiska livet på orter. De lyfte fram intresseorganisationer som utövar betydande inflytande över stora delar av samhällslivet.

Allt detta är maktutövning som kräver öppenhet och kritisk genomlysning, slog de fast.

Av dessa förslag blev det som bekant inget. Och det var knappast förvånande. Utredningen utmanade hela etablissemanget. Försvagad kontroll över de anställdas mediekontakter riskerade ju drabba inte bara chefer i företag utan även hos fack, arbetsgivare och politiska partier.

Men den samhällsanalys som 1983 års utredning gjorde är fortfarande giltig.

De senaste veckornas debatt om utökat meddelarskydd visar att det nu finns politiskt stöd att gå i den riktningen. När regeringen skriver direktiv måste den schöierska utredningens förslag finnas med bland det som ska prövas.

Frågan är bara vilka partier som 2011 vågar gå hela vägen och omfamna den radikala yttrandefrihet som vissa personer gjorde redan 1983.