Sverigedemokraterna har skrivit ihop ett nytt principprogram. Där hyllas demokrati, det goda samtalet, fria och öppna diskussioner. Men processen för att anta programmet visar något annat. SD styrs av ett auktoritärt ledarskikt som misstror de egna medlemmarna och minimerar deras inflytande.

I det nya principprogrammet sägs att Sverigedemokraterna nu är ett socialkonservativt parti, givetvis som tidigare på nationalistisk grund. Partiledningen tyckte att det var ett smart sätt att signalera att partiet är mjukt och brett. Men många ombud reagerade och kunde inte känna igen sig i en sådan beskrivning.

I sak ändrar det ingenting om partiet klistrar på en extra etikett. Grundidén är och förblir att det finns ett vi och ett dom, ett innanför och ett utanför, samt att det är förfärligt viktigt att ”dom” hålls utanför den nationella gemenskapen.

Men tillbaka till den partipolitiska processen: I andra partier är vägen till ett nytt program snårig och slingrig. Skrivningarna manglas i utskott och kommissioner. Innehållet kompromissas ihop efter diskussioner på olika nivåer. Slutdokumentet kan i viktiga delar skilja sig från det ursprungliga förslaget.

Sverigedemokraterna jobbar enligt en annan modell. Programmet skrivs ihop av en liten klick i partitoppen. Men förslaget skickas inte sedan till distrikten. Och kongressen får inte ta ställning till några alternativ eller reservationer. Ombuden hade att rösta ja eller nej till programmet i dess helhet. Riksdagsledamoten Mattias Karlsson som är ansvarig för programmet förklarar att det blir bäst så. Den röda tråden och den sammanhållna språkdräkten behålls lättare om medlemmarna inte är inne och pillar i innehåll och formuleringar.

Det är en väldigt arrogant hållning gentemot de egna partikamraterna, och en lättsinnig inställning till vad interndemokrati förutsätter. Uppenbarligen bör skrivningarna i det nya principprogrammet inte tillmätas någon större betydelse:

”Politiska ställningstaganden väljs i enlighet med majoritetsprincipen efter fria och öppna diskussioner.”

Förra veckan klagade partisekreterare Björn Söder över att ungdomsförbundet, SDU, offentligt framförde en avvikande uppfattning om Palestina och Israel. Han tyckte att meningsskiljaktigheterna borde hållas inom partiet. Med andra ord, partisekreteraren försökte lägga munkavle på ungdomsförbundet och dess ordförande.

Så här går det alltså till i partiet vars främsta företrädare jämt och ständigt gnäller över att de censureras, att inte alla åsikter får komma fram i det offentliga samtalet och att en liten elit bestämmer vad som är politiskt korrekt.