Det är verkligen inte på sin plats att hacka på industrins fack och arbetsgivare för att de behöver tid och medling och inte lyckas i första försöket - förutsatt förstås att de snart kan enas.

Deras problem är den stora osäkerheten om hur allvarlig den internationella finanskrisen blir, och hur den slår mot svensk export. Hösten 2008 rasade många exportföretags orderingång dramatiskt. Det viktigaste förbundet på LO-sidan, IF Metall, var då tillsammans med arbetsgivarsidan mycket flexibelt och kreativt, med tillfälliga arbetstidsförkortningar och andra steg som inte varit vanliga på arbetsmarknaden.

I likhet med regeringens och riksbankens politik för att möta krisen 2008-09 visade sig fackets och arbetsgivarnas åtgärder bli en klar framgång. Det är rimligt att man i de fack som mötte krisen 2008-09 med flexibilitet och uppoffringar nu också menar att den goda utvecklingen i en stor del av exportindustrin också ska ge en kompensation för det man släppte för ett par år sedan för att hjälpa arbetsgivarna att rädda jobben.

Den på nytt förvärrade finanskrisen har hittills inte alls gett ett exportras som 2008-09. Men osäkerheten på ett eller två års sikt är enorm. Sannolikt försvagas exporten och hela samhällsekonomin 2012.

Å ena sidan måste löneförhandlarna alltså ta hänsyn till att industrin haft hög fart och goda tider, och å andra sidan behöver de se upp så att avtalet inte hamnar för högt i det läge som råder när krisens verkningar börjar slå igenom på olika exportmarknader, inte bara i Europa utan kanske också i Kina.

Man har då valt det som är närmast till hands i en svårbedömbar situation – ett kort avtal, bara tretton månader. Det måste ju vara riktigt, men det har tydligen inte riktigt räckt för att överbrygga en klyfta om nivån.

Att det ska orsaka konflikt är väl ändå inte att vänta. Men det behövs nog en dos kreativitet till, för rimlig hänsyn till återhämtningen efter 2008-09, men samtidigt ett avtal som inte blir så nivåhöjande inför 2013 att man hamnar fel i ett läge med sämre konjunktur. Det kan tänkas olika varianter med engångsbelopp eller klausuler om vad man gör i händelse av förvärrad finanskris och bortfall av exportorder.

Ett gott tecken är samförståndet för några dagar sedan mellan LO och Svenskt Näringsliv om några justeringar i avtalsförsäkringarna och en avsikt att på nytt börja samtala om sådana frågor som berör turordning och annat vid arbetsbrist.

Industriavtalet har varit betydelsefullt inte bara för en positiv utveckling av löner och jobb i industrin, utan även som stabiliserande faktor i hela samhällsekonomin. Spänningarna mellan exportnäringarna och de ”skyddade” sektorerna i kommuner, bygg- och servicenäringarna har dock slitit även på uppslutningen bakom industriavtalet.

Även därför är det så viktigt att parterna i industrin nu kan lösa upp kvarvarande knutar och därmed ange det riktmärke för löneutvecklingen som är av stor betydelse när en internationell kris kan påverka arbetsmarknaden.