Avtal när kris hotar
Slutbud är lagt men budet var inte så slutligt. Arbetsgivarsidan sade ja, facken nej. Nu förhandlar man vidare, med opartiska ordförande. Enligt industriavtalets förhandlingsordning ska det klaras på en vecka.
Det är verkligen inte på sin plats att hacka på industrins fack och arbetsgivare för att de behöver tid och medling och inte lyckas i första försöket - förutsatt förstås att de snart kan enas.
Deras problem är den stora osäkerheten om hur allvarlig den internationella finanskrisen blir, och hur den slår mot svensk export. Hösten 2008 rasade många exportföretags orderingång dramatiskt. Det viktigaste förbundet på LO-sidan, IF Metall, var då tillsammans med arbetsgivarsidan mycket flexibelt och kreativt, med tillfälliga arbetstidsförkortningar och andra steg som inte varit vanliga på arbetsmarknaden.
I likhet med regeringens och riksbankens politik för att möta krisen 2008-09 visade sig fackets och arbetsgivarnas åtgärder bli en klar framgång. Det är rimligt att man i de fack som mötte krisen 2008-09 med flexibilitet och uppoffringar nu också menar att den goda utvecklingen i en stor del av exportindustrin också ska ge en kompensation för det man släppte för ett par år sedan för att hjälpa arbetsgivarna att rädda jobben.
Den på nytt förvärrade finanskrisen har hittills inte alls gett ett exportras som 2008-09. Men osäkerheten på ett eller två års sikt är enorm. Sannolikt försvagas exporten och hela samhällsekonomin 2012.
Å ena sidan måste löneförhandlarna alltså ta hänsyn till att industrin haft hög fart och goda tider, och å andra sidan behöver de se upp så att avtalet inte hamnar för högt i det läge som råder när krisens verkningar börjar slå igenom på olika exportmarknader, inte bara i Europa utan kanske också i Kina.
Man har då valt det som är närmast till hands i en svårbedömbar situation – ett kort avtal, bara tretton månader. Det måste ju vara riktigt, men det har tydligen inte riktigt räckt för att överbrygga en klyfta om nivån.
Att det ska orsaka konflikt är väl ändå inte att vänta. Men det behövs nog en dos kreativitet till, för rimlig hänsyn till återhämtningen efter 2008-09, men samtidigt ett avtal som inte blir så nivåhöjande inför 2013 att man hamnar fel i ett läge med sämre konjunktur. Det kan tänkas olika varianter med engångsbelopp eller klausuler om vad man gör i händelse av förvärrad finanskris och bortfall av exportorder.
Ett gott tecken är samförståndet för några dagar sedan mellan LO och Svenskt Näringsliv om några justeringar i avtalsförsäkringarna och en avsikt att på nytt börja samtala om sådana frågor som berör turordning och annat vid arbetsbrist.
Industriavtalet har varit betydelsefullt inte bara för en positiv utveckling av löner och jobb i industrin, utan även som stabiliserande faktor i hela samhällsekonomin. Spänningarna mellan exportnäringarna och de ”skyddade” sektorerna i kommuner, bygg- och servicenäringarna har dock slitit även på uppslutningen bakom industriavtalet.
Även därför är det så viktigt att parterna i industrin nu kan lösa upp kvarvarande knutar och därmed ange det riktmärke för löneutvecklingen som är av stor betydelse när en internationell kris kan påverka arbetsmarknaden.
































Senaste kommentarerna:
Skrivet 2 dec 2011 14:32 JLo (Ej registrerad)
Något som jag inte förstod 2008-2009, och som jag inte förstår än idag är hur arbetsgivarna kan tycka att de anställda inte är värda den (av facken) föreslagna lönehöjningen. Det var många många som gick ner i arbetstid och lön vid förra krisen för att rädda företag och jobb. Men ändå delades det ut stora bonusar i företagsledningen. Hur går det ihop? Det finns inte utrymme för mer pengar till de anställda, men det finns utrymme till bonusar? Hur många anställda får del av vinster när ett företag går bra? Och hur många i företagsledningar går ner i tid och lön när det går dåligt?
Kanske hade det varit bra att slopa alla bonusar och lägga det i lönepotten.
Skrivet 2 dec 2011 19:33 En som vet. (Ej registrerad)
Svar till JLo: För det första, har företagsledarna ett stort ansvar att se till att marknadsföra både företaget och dess produkter. Det är inte bara att komma klockan 8.00 på morgonen och gå hem klockan 16.00 eller 17.00. Det går åt mycket tid om kvällarna och helgerna antingen på företaget eller i hemmet till kanske klockan 22.00 eller 24.00. Det är tid då de anställda antagligen redan sover eller under helgerna är de anställda ute med sina familjer medan företagets chef sitter hemma och planerar för företagets verksamhet inom den närmaste framtiden och dess utveckling. Så var inte alls avundsjuka på deras dygn.
Skrivet 2 dec 2011 21:51 Framtida generationer. (Ej registrerad)
Oavsett bonusar och andra förmåner, så är inte det någon dans på rosor. Tänk att de bär ett stort ansvar att företagen går bra, det är ett arbete där det inte förekommer någon reglerad arbetstid. Det kan bli sena kvällar med kunder och även går en del av helgerna åt ibland. De åker runt i Sverige och till andra länder, där mässor pågår. För att träffa blivande kunder. Ta Mälarbåten som exempel, här är ju kontakten begränsad till Mälar-regionen, men när det gäller stora företag som ASSA-ABLOY, Atlas Copco och Electrolux, då talar vi om de verkligen stora industrierna som är viktiga och de koncernchefer som verkligen arbetar hårt, kanske inte fysiskt men psykiskt att få allt att gå ihop. Gäller även mindre företag där ägaren eller ägarna känner ett stort ansvar både för företaget och de anställda. All heder åt dessa personer, var glad över att det finns människor som arbetar för allas bästa.
Skrivet 6 dec 2011 13:54 plus/minus (Ej registrerad)
Men kom ihåg att de flesta företagarna lever med företaget, som om det var deras hobby. Då gäller det riktiga företagare och inte de som älskar orimliga löner ,bonusar och som lever på ett företag någon annan startat.