Nämndemännen har i århundraden varit den folkliga motvikten mot att domstolarna blir maktredskap för en begränsad ämbetsmannaklass. Så har det undvikits att domstolarna blivit misstrodda av stora grupper laglydiga medborgare. Detta är av stort värde även i dag. Yrkesdomarna har den ledande rollen i domstolens överläggningar och beslut. Men de har makten att avgöra bara så länge de kan motivera vad de vill göra så väl att de övertygar tillräckligt stor del av nämnden. Nämndemännen är i majoritet i första rättsinstans, i minoritet i andra och finns inte alls i tredje.

Detta krymper utrymmet för slarv, men också för den sociala enögdhet som kommer av skillnader i samhällsställning och utbildningsbakgrund. Domstolsjuristerna är en specialiserad yrkeskår, med sociala förhållanden och politiska och andra värderingar som på inget sätt är genomsnittliga inom befolkningen i stort.

Många andra länder har antingen långt gånget ämbetsmannavälde utan motvikter eller ett system där oerfarna jurymän utses med lottning, varefter de gallras med omfattande försök från åklagare och advokater att få misshagliga juryledamöter petade. Den svenska ordningen med betrodda medborgare som sitter under många rättegångar och lär sig av erfarenhet och av yrkesdomarnas ledning är bättre.

Den innebär också att nämndeman är ett förtroendeuppdrag, fast av helt annat slag än de uppdrag i politiska nämnder som också tillsätts av fullmäktige i kommuner och landsting. Fullmäktige fördelar nämndemannauppdragen så att partierna nominerar det antal som motsvarar deras lokala ställning bland väljarna. Däremot finns inget krav att nämndemännen ska hämtas bland dem som själva är aktiva i partiverksamhet. Valet på kommunal nivå innebär främst att lekmännen i domstolarna har förankring i olika samhällsgrupper, inkomstskikt och yrken. Partierna har ju sina rötter i olika delar av väljarkåren. Det betyder dock inte att nämndemännen agerar i domstolarna utifrån partiståndpunkter.

För att upprätthålla rättssäkerheten och förtroendet för domstolarna har vi i Sverige traditionellt tre viktiga metoder. De är offentlighet, nämndemän och omprövning av domar i högre instans. Alla tre delarna är viktiga.

Att nämndemännen ifrågasätts – senast i SVT-Aktuellts enkät bland juristdomare – har att göra med en åsiktstendens i tiden. Den sätter ämbetsmannamakten högt och ogillar spärrar och motvikter i form av folkrepresentation.

Inne i främst de borgerliga partierna finns åtskilliga företrädare för denna ämbetsmannamaktens idévärld. Partierna gör dock klokt i att inte ge efter för sådant. Nämndemännen är en viktig del av den svenska självstyrelsetradition som friheten och demokratin bygger på.

Visst finns en risk för politisering av domstolsmakten. Men den kommer inte från nämndemännen, utan från illa skrivna lagar och yrkesdomare på hög nivå som har ett aktivistiskt tankesätt och ser sig själva som högre än riksdagen.