Nu är det ny diskussion, som Mona Sahlin satt igång. Hon har varit kandidat två gånger och vald en. Hon har anslutit sig till dem som vill att flera kandidater borde tävla med öppna kampanjer.

Eftertankens blekhet, kan det sägas. Det skulle ju ha gjort mer intryck om hon tyckt så de båda gånger hon själv var huvudkandidat, utan att ha allmän uppslutning bakom sig. Nu kunde det låta som ett inlindat sätt att säga att det minsann snart blir dags att utse efterträdare till Håkan Juholt.

Det verkliga problemet för Socialdemokraterna var inte stadgeparagrafen om valberedningens roll. Det var kombinationen av svårartad kandidatnöd, mycket djupa klyftor om den politiska kursen och ett förgiftat internt umgängesklimat. Det är där de måste börja. Inser de inte det förblir talet om ”öppenhet” ett jagande efter vind.

Ofta är det i alla fall bättre för ett parti att ta fram motsättningar i ljuset och votera, i stället för att ledare som väljs möter ett surt internt motstånd i det fördolda. Att Socialdemokraterna efter de senaste partiledarvalen börjar fundera över valberedningens roll är inte konstigt.

Men även detta kan bli ett stickspår, och det bör även andra partier vara uppmärksamma på. Den formella proceduren före partiledarvalet avgör inte ett partis inre hälsa och samtalsklimat. Det är snarare tvärtom.

I Miljöpartiet har de klarat ett ledarskifte, där voteringen om den ena posten var ett politiskt vägval, som följdes av att Mikaela Valtersson, som förlorade, gav upp och lämnade riksdagen. Det blev ändå inte så uppslitande för MP som hade en vana vid öppna persondiskussioner.

Kristdemokraterna däremot har en öppen, pågående partiledarstrid. De har ett bagage av Alf Svenssons gamla herravälde och en traditionell ordning med valberedning och stämmobeslut. Men när meningsmotsättningarna blir stora om person och politik, och två kandidater finns, behövs inga regelverk om reglerade former för diskussion och kampanjer.

I många fall är det brett samförstånd om vem som är den lämpliga efterträdaren. Stadgeföreskrifter om hur olika kandidater ska ställas mot varandra blir då bara konstlade.

En rad partier har klarat av partiledarfrågor med olika kandidater utan sådana regler. Så var det när Carl Bildt vann över Ingegerd Troedsson, när Folkpartiet liberalerna valde efterträdare till Bengt Westerberg - med två slutna voteringar – och när Thorbjörn Fälldins väg till statsministerposten öppnades. Det gjordes med votering om viceordförandeposten, och det var då det klargjordes hur landet låg i ledarfrågan.

Men Centerpartiet den här gången? Hur mycket föredöme var de? De behövde organisera debatter, utfrågningar och kampanjer av det skälet att de tre tillgängliga kandidaternas ståndpunkter och förmåga var oklara och omdiskuterade även internt.

Processen klarlade att de båda andra kandidaterna var för svaga kort. Annie Lööf fick därmed uppslutning. Men den omskrutna öppenheten var inte så imponerande. Kandidaterna talade i gåtor och internt kodspråk. De höll envist ihop om att inte debattera det som faktiskt skilde dem åt.

I den meningen är Kristdemokraternas ledarstrid mer öppen.