I tre årtionden har de ekonomiska skillnaderna i Sverige sakta ökat, det visar statistiken, och oavsett att regeringarnas färg skiftat. Håkan Juholt är rutinupprörd. Samtidigt har Sverige och hela Norden påfallande små ekonomiska klyftor jämfört med andra länder.

Går det bara åt fel håll? Nej, det är något förrädiskt i dessa siffror. Den ”bästa” ekonomiska jämlikheten i Sverige uppmättes för 1980-81.

Var välfärden större och tryggare de åren? Inkomsterna var mycket lägre och fördelningen till synes jämnare. Nej, välfärden var då mycket allvarligt hotad. Den tidens jämlikhet var en tillfällig illusion vid bråddjupets kant. Från omkring 1970 hade Sverige glidit in i snabb inflation, utslagning av näringsliv och undergrävda statsfinanser.

De första försöken att 1981-82 börja bryta denna farliga utveckling lyckades inte. Kursen ändrades först från 1990 och framåt – men för sent för att undvika den djupa 90-talskrisen.

Sedan har det på många sätt gått bättre. Realinkomsterna har stigit kraftigt. Statsfinanser och pensionssystem har stagats upp. Människor har fått det mycket bättre, men inte lika bra för alla, utvecklingen har varit ojämn.

Ökade reallöner för löntagarna syns även som större olikhet mellan arbetande, studenter och andra som inte är yrkesaktiva. Fler studenter, och nyinvandrade som går i skola, ger i statistiken först ett intryck av att det blivit fler låginkomsttagare. Men sedan händer något helt annat, dessa människor blir en del av den arbetskraft som behövs för att inte välfärden ska undergrävas.

Hade Sverige fastnat i inflationsepokens förhållanden från 70- och 80-talen hade vi nu varit på väg mot allt djupare välfärdsklyftor. På samma sätt med reformerna i skattesystem, pensionssystem och offentliga finanser från 1990 och framåt – hade politiken fortsatt som förut hade läget nu varit långt sämre.

Men den gamla inflations- och spekulationslinjen är på väg att trängas undan av arbetslinjen. Realisationsvinster på hus och annan egendom har stått för en stor del av de ökade inkomstklyftorna. Länge var det ju oerhört lönsamt att låna och dra av, medan reallöneökningarna pressades ner mot noll av inflationen. När arbets- och företagandeinkomsterna kan tillta i betydelse för inkomstutvecklingen blir grunden för välfärden mer hållfast.

Den riktigt allvarliga orsaken bakom en del av de ökade inkomstklyftorna handlar om något helt annat än sådana populära debattämnen som skatter och om ersättningsnivåer i sociala system. Det har länge pågått en social utslagning av delar av varje ungdomsgeneration. Grundskolans och gymnasieskolans misslyckanden, svårigheter med arbete, överkonsumtion av alkohol och ibland narkotika har skapat en minoritet – i en ond cirkel av låga inkomster, hög arbetslöshet, stor sjuklighet och omfattande bidragsberoende.

Nyckelfrågorna är här att ihärdigt fullfölja den påbörjade förbättringen av skolan, att se till att vuxenutbildningen och återinskolningen i arbete når dem som behöver den mest och att bryta den slappa likgiltigheten inför alkohol- och narkotikaanvändandet.

Den som inte ser skillnad på klyftor och klyftor kan göra bort sig ordentligt – och inbilla sig att den politik som effektivt undergräver välfärden är den som också ökar jämlikheten.