Därtill finns en vidare politisk komponent. När företag som verkar inom vården, omsorgen och skolan trixar sig undan skatt, skadas förtroendet för privat företagsamhet i den offentliga sektorn.

Men i sökandet efter lösningar gäller det att inte blanda ihop olika frågor. Problemet med skatteflykt bör hållas isär från skattade vinstutdelningar. Riskkapitalbolag får heller inte stämplas som själva den ondska som måste hållas borta från den offentliga sektorn.

För sådant förekommer. Debatten om riskkapitalbolagen används av vissa aktörer för att plocka billiga poäng och som en ny ingång för bevakning av sina intressen. Lärarnas Riksförbund kräver nu ”vinststopp tills lärarlöner lyfts”. Underförstått: vinsterna håller lönerna nere. Hur sambandet ser ut i de kommunalt drivna skolorna, som inte delar ut några vinster, framgår inte.

Socialdemokraternas skolpolitiska talesperson Mikael Damberg krävde i veckan ändrade instruktioner till Skolinspektionen, så att riskkapitalbolag inte ska kunna köpa skolor. Dessa behöver mer långsiktiga ägare och stora vinstmarginaler visar att något inte står rätt till, menade han.

Det är ett blindspår. Vad Damberg vill är att myndigheten ska bedöma outtalade avsikter hos solida företag med god erfarenhet av skolverksamhet. Kan det göras på rättssäkert sätt? Diverse begränsningar av vinst har i sin tur redan utretts flera gånger med konstaterande att de är ologiska, svårmotiverade och närmast omöjliga att göra heltäckande.

I stället för att jaga bort vinster och riskkapitalbolag är det klokare och enklare att fokusera kraven på innehållet i skolverksamheten och förbättra kontrollerna. Samt betrakta skatteflykt som just en skattefråga, det vill säga täppa till de hål i lagstiftningen som möjliggör detta.

Om företagen betalar sina skatter och friskolorna levererar det som förväntas av dem kan det knappast vara ett problem att ägarna tjänar pengar.