Mycket pengar i sjön
Många politiker ger läpparnas bekännelse till ett skattesystem som är likformigt, lättbegripligt, har tonvikt på breda skattebaser och uppmuntrar arbetsamhet och produktiva investeringar. I praktisk politik uppträder de annorlunda. Jo, likformighet ska vi ha, säger partierna, och presenterar sedan en rad undantag från detta, som går på tvärs med idén om samhällsekonomisk effektivitet.
I går kom ännu ett sådant utspel på DN Debatt, från Luciano Astudillo, styrelseledamot i Socialdemokraterna. Inför ett ”timavdrag” för hushållens köp av privata tjänster, skriver han. Detta avdrag ska täcka en större mängd tjänster än de som omfattas av dagens Rut och Rot. Enligt Astudillos förslag ska man kunna dra av på skatten även för reparationer (av bilar, möbler, kläder), målning, matlagning, skomakeri, skrädderi, cykelreparationer, kropps- och hårvård och IT-tjänster.
Det är oklart hur förslaget kommer att landa i Astudillos eget parti, men nog kan det tänkas locka ett och annat alliansparti. Enligt en doktrin på den kanten är all sänkning av skattetrycket av godo. Enligt en annan doktrin är det tummen upp för alla skatter riktade mot tjänstesektorn. Även miljöpartisterna kan tänkas ge bifall till detta. Liknande förslag har kommit även från dem.
Men detta skatteförslag är riktigt dålig idé. Först och främst är det med stor sannolikhet samhällsekonomiskt ineffektivt. Det välgrundade motivet bakom Rut-avdraget är att det handlade om arbetsuppgifter som dittills utförts antingen oavlönat eller nästan uteslutande svart. Utfallet hittills visar att det har skapats en marknad som tidigare inte funnits.
Så är inte fallet med de tjänster som Astudillo har listat. Här finns redan en marknad – folk köper redan tjänsterna – vilket betyder att efterfrågan stiger lite eller inte alls i relation till skattesänkningen. Det blir med andra ord mycket skattepengar i sjön.
För det andra innebär varje ytterligare avsteg från en enhetlig beskattning att politiker öppnar för liknande krav från fler branscher och får svårare att hålla emot.
För det tredje innebär det att staten i praktiken kompenserar för den sentida höjningen av lägstalönerna i en rad tjänstebranscher och uppmuntrar fortsatt utveckling i den riktningen. Om det sker försvinner även den lilla effekt skatteavdaget eventuellt får på efterfrågan. Höjda lägstalöner har för övrigt pekats ut av bland andra Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, IFAU, som ett viktigt skäl till hög arbetslöshet bland unga.
Astudillo och andra politiker som funderar i den här riktningen bör alltså tänka om. Skattesystemet behöver bli mer enhetligt, inte mindre, och uppmuntra arbete, utbildning och företagande generellt.
