Osäkerheten var stor och reaktionerna reflexmässiga direkt efter EU-toppmötet i december. EU-regeringarna enades i princip, fast oklart om vad. Konfrontationen mellan den engelska regeringen och andra var så mycket tydligare. Det spillde över på de första politiska reaktionerna i Sverige.

På en del håll uppfattades det som att de nya budgetbalansreglerna skulle dra med sig problematiska ingrepp i riksdagens budgetmakt. Eller så misstänktes det att länderna utanför valutaunionen skulle bli bundna av den ekonomiska politiken i euroområdet.

Det är ännu ett tag kvar innan det klarnar helt. Men farhågorna förefaller börja skingras. Sverige verkar inte bli bundet av interna ekonomisk-politiska beslut inom eurogruppen, och inte heller utestängt från att påverka sådant som angår vårt land.

Det kan därmed vara på väg att bli som vi förutsåg i december: Det som först lät som ett tvärt S-nej kan ändras. Förutsättningarna är annorlunda än de uppfattades vara när Håkan Juholt reagerade i det förvirrade läget direkt efter toppmötet. Riksdagsman Tommy Waidelich (S), deras ekonomiske talesman, har också signalerat att de ser att läget ändrats. Blir regeringen nöjd med resultatet kan det gå att få med även MP i ett brett förankrat beslut.

Det gäller alltså om man utgår från vart sakfrågan nu tycks vara på väg. Men det kan finnas politiska komplikationer av annat slag: Blir de ekonomiska stabilitetsreglerna i EU en symbolfråga för att markera svenska partiers position på den ideologiska skalan? Och där är frågan: Hur tungt väger numera Göran Perssons ord?

I måndags och i går har han gjort två kraftfulla insteg i EU-debatten, i långa intervjuer på debattsajten Newsmill och i radio. Han anser att det är mycket angeläget att Sverige går med i det utvidgade ekonomiska samarbetet – det är ju ett viktigt intresse för oss att eurosamarbetet inte havererar och drar med sig hela EU i fallet.

Det något omaka paret Jan Björklund (FP) och Göran Persson (S) har därmed blivit de tydligaste förespråkarna för aktivt deltagande, på var sin sida om blockgränsen. Om förhandlingarna går Sveriges väg har de goda utsikter att få som de vill. Deras gemensamma attityd att ha deltagande som utgångspunkt och försöka göra det bästa av situationen har då visat sig berättigad.

Vilket inflytande har nu Göran Persson i sitt eget parti? I kraft och pedagogik i argumentationen är han skyhögt överlägsen alla i nuvarande S-ledning. Han har goda skäl att komma med – Socialdemokraterna bör samverka med regeringen i den här frågan.

I andra slags ärenden är hans roll i PR-företaget JKL, med dess okända uppdragsgivare, en börda som tynger hans trovärdighet. Men i EU-frågan verkar det uppenbart att det han försvarar är hans egen övertygelse om Europasamarbetet, grundad på personlig erfarenhet under statsministertiden.

Så det återstår att se om motsättningarna inom Socialdemokraterna blivit så djupa att Göran Perssons inlägg bara intensifierar motviljan hos dem som helst slår följe med Jonas Sjöstedt (V) – och därmed även med Jimmie Åkesson (SD).

Men så illa är det väl ändå inte?