Sveriges läge i dag, med rätt mycket arbetslöshet och sämre världskonjunktur på väg, är ett exempel på hur det ofta gäller att både gasa och bromsa. EU-kommissionen satte i går upp Sverige på ”övervakningslista”, ihop med länder som är kända för att inte ha skött sin ekonomiska politik.

Sällskapet ser inte så bra ut. Men pekpinnen från Bryssel kan vara nyttig. Det behövs mer probleminsikt, och mindre självberöm i detta land. EU-kommissionen har också ett bra skäl, även om det nog roat vissa i Bryssel att få tillrättavisa sådana klassens ljus som Sverige och Finland.

Sveriges plats på listan beror visserligen inte på allmän misskötsel, men däremot på växande risker i en enstaka, viktig sektor. Ökningen av privatpersoners skulder, framför allt bostadslån, har gjort svensk ekonomi mer sårbar.

Problemet är välkänt. Det har oroat Riksbanken. Ett så kallat bolånetak med krav på egen insats har införts för att kyla ner marknaden. Men det tog tid. Många ville länge inte kännas vid att risknivån på bostadsmarknaden kunde vara för stor.

Så det behövs ibland broms också – det handlar inte bara om att gasa på mot arbetslösheten. Ett par miljarder till på vägbyggen, en bransch till med lågmoms eller rutavdrag, sådant är lätt och populärt. Det ökar efterfrågan och gör alltid något för fler jobb, även om det ibland kostar jobb på andra ställen. Men mot svårare arbetslöshet gör det lite.

En del långtidsarbetslöshet biter sig fast så att det inte hjälper att allmänt gasa på i den ekonomiska politiken. Det som behövs är ofta mer – och rätt – utbildning. Men det kan också vara praktik, med handledning, för att få erfarenhet och kontakter och en arbetsvana som blir till nytta på nästa jobb.

Då är det inte gas eller broms det handlar om. Det är arbetsmarknadens växellåda som måste vara välsmord så att det kuggar i som det ska. Där gör en del politiska patentmediciner inte så mycket nytta. Ändrad lag om turordningen vid uppsägning – som Annie Lööf (C) åter viftade med i går – gör inte att färre mister jobbet.

Däremot kan mer uträttas av fack och arbetsgivare med branschanpassade anställningsregler och med löneavtal som underlättar att fler kommer in och får erfarenhet. Då kan det handla om praktiklön.

En sådan är tillfällig – den är inte en lönenedpressning för ungdomar, utan en möjlighet att förbättra den sammanlagda livslönen. En intressant förebild finns på IF Metalls område.

Den borde inte vara otänkbar i kommunerna. I Sollentuna förhandlas det nu med facket om en liknande arbetsintroduktion med handledning och 75 procent av vanlig lön. Den frågan har nu väckts även av Folkpartiet i Eskilstuna.

Sådan kommunal arbetsmarknadspolitik har sina begränsningar. Den kan hjälpa en del, och det är då viktigt. Att skolan och vuxenutbildningen för långt fler är vägen till ett yrke att leva på är ingen invändning. Det bästa får inte bli det godas fiende.