Sverige är inte alliansfritt. Inte i praktiken och knappt ens i formell mening. Det framgick tydligt i går när Carl Bildt presenterade svensk utrikespolitik i riksdagen. Därmed är det hög tid att gå med i Nato.

Svensk militär har sedan 1990-talet deltagit i Natoledda operationer utomlands. Medlemskapet i EU innebär också att Sverige förbinder sig att stödja grannländerna vid angrepp. Och vi förväntar oss samma hjälp om vi blir angripna. Det står numera i utrikesdeklarationen, den programförklaring som utrikesministern årligen läser upp i riksdagen.

Över tid har skrivningarna skärpts. Formuleringen om att Sverige är ”militärt alliansfritt” förekom i utrikesdeklarationen senast 2008. Året efter navigerade regeringen förbi frågan utan att tala i klartext. 2010 dök så följande skrivning upp: ”Medlemskapet i Europeiska unionen innebär att Sverige ingår i en politisk allians och tar ett solidariskt ansvar för Europas säkerhet. Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.”

Samma formulering upprepades i utrikesdeklarationen 2011 och i årets dokument har det tillkommit en mening: ”Vi ska både kunna ge och ta emot stöd, såväl civilt som militärt.”

Med andra ord: Smäller det i Baltikum kan Sverige förväntas sända både vapen och trupp. Det är vad den nuvarande doktrinen säger. Huruvida sådant bistånd är möjligt i praktiken är förstås en, som det heter, bra fråga. Men till skillnad mot tidigare finns nu inga politiska hinder av principiellt slag.

Socialdemokraterna har förr reagerat häftigt vid signaler från regeringen i den här riktningen. I utrikesdebatten 2010 talade Urban Ahlin (S) om ett fjäskande för Nato och ett undergrävande av alliansfriheten.

I går fanns inget av detta. Socialdemokraterna bråkade inte. Den utrikespolitiska striden handlade om annat, framför allt om regeringens syn på Palestinas medlemsansökan i FN – vid sidan av den traditionsenliga kampen mellan Carl Bildts och Urban Ahlins egon.

Det är till och med mycket möjligt att den nya skrivningen om stöd till angripet grannland hade förankrats hos Socialdemokraterna. I deras egen version av utrikesdeklaration talas visserligen om alliansfrihet, men perspektivet är tillbakablickande med betoning på att alliansfrihet har tjänat Sverige väl.

När det sedan kommer till säkerhetsgarantierna gentemot grannländerna kopierar Socialdemokraterna regeringens formulering från förra året.

Här står vi alltså i dag. Sverige strider i världen under Natobefäl. Sverige ger och tar emot garantier från Natoländer i händelse av ett angrepp, vilket i praktiken betyder att Sverige står under Natos kärnvapenparaply. Och de militära banden är glasklart formulerade i Sveriges utrikespolitiska programförklaring.

Därmed är också steget mot ett medlemskap i Nato mycket kort, såväl praktiskt som mentalt hos Sveriges politiska ledning. Men på många håll i etablissemanget och i folkdjupet finns likväl en föreställning om ett alliansfritt Sverige som väljer en egen smal stig vid det säkerhetspolitiska vägskälet.

Den bygger på en lögn. Sverige har i praktiken ända sedan andra världskriget varit en del av det västliga säkerhetssystemet och banden har stärkts efter murens fall.

Det är dags att omvandla denna långvariga värdegemenskap och försvarssamarbete mellan demokratier till ett formellt svenskt Natomedlemskap. Den nya öppenheten i Sveriges utrikesdoktrin röjer vägen.