Det borde väcka förhoppningar. Problemet är bara att vi har hört det så många gånger förr. Diskussionen om att få till stånd en väl fungerande avgiftning i Eskilstuna, som bland annat ska förhindra dödsfall bland alkoholmissbrukare, har pågått intensivt under åtminstone fem-sex år. Ändå ser vi i dag denna överdödlighet och brist på avgiftningsplatser samtidigt som kommunens och landstingets toppolitiker – vilken gång i ordningen? – lovar att samarbeta bättre kring detta.

Hur ser det då ut på behandlingssidan? Ja, när ekonomin är god omsätts de goda idéerna i handling och en utveckling syns. Men när pengar ska sparas slår det slint hos beslutsfattarna och mycket av det som har byggts upp hänger löst. Det sker trots att alla vet att det inte går att spara på sänkta ambitioner i missbrukarvården. Besparingen äts med råge upp av andra och högre kostnader som ofrånkomligen uppstår när missbrukaren inte får hjälp i tid. Till det kommer det i pengar omätbara mänskliga lidandet.

På sitt aprilmöte fattade arbetsmarknads- och familjenämnden i Eskilstuna beslut om att inte köpa vård från andra behandlingshem än Vårnäs (oppositionen ville ha återremiss av ärendet). Att det medför problem formuleras svart på vitt i förvaltningens konsekvensbeskrivning: ”Behovet av externvård kan inte tillfredställas enbart med Vårnäs som alternativ eftersom det utesluter vissa grupper”.

På nämndens bord låg även ett förslag att inte längre låta personer med drogproblem komma in direkt på öppenvårdmottagningarna Vägen och Navet. I beskrivningen av konsekvenser säger förvaltningen att denna åtgärd kommer att försämra möjligheterna till behandling för främst unga och kvinnor, samt att försämringen av vården i ett tidigt skede av missbruksutvecklingen ökar risken för institutionsplaceringar längre fram.

Just det förslaget stoppades av nämnden och sändes tillbaka till förvaltningen för ytterligare beredning. Men det förändrar inte bilden. När det ska sparas pengar dras det igång ett arbete där den ena handen inte vet vad den andra gör.

På måndagens seminarium deltog Björn Fries, tidigare statlig samordnare i narkotikafrågor. I intervju med Östnytt talade han om samarbetsproblemen mellan kommunerna och landstingen. Men hans förklaring till varför det blir som det blir har även bäring på de svårbegripliga besparingsförsöken: Den här handlar om en utsatt och politiskt svag grupp människor som inte kan föra sin talan.