I går presenterade Riksrevisionen sin granskningsrapport om Försvarsmaktens personalförsörjning. Bilden är dyster. Flera förband, såväl operativa som utbildningsförband, har brist på officerare – unga befäl i de lägre graderna som kan utbilda soldater och leda dem i fält. Samtidigt råder övertalighet på officerare i centrala staber och i förvaltningstjänst. Dessa är företrädesvis äldre och av högre rang. Det handlar om en brist på 1500 officerare som är yngre 35 år och ett motsvarande överskott på befäl som är äldre än 35.

Den grova obalansen har uppstått under de senaste 15 åren. 1995 utgjorde fänrikarna 14 procent av officerskåren. 2008 var deras andel 0,6 procent, eller 43 personer totalt. Om man räknar in sergeanterna, som får förändrade uppgifter i den nya befälsstrukturen, blir andelen runt 3 procent.

Konsekvensen är att det svenska försvaret har för låg kapacitet att utbilda soldater och delta i utlandsuppdrag. Men det är även ett allvarligt arbetsmiljöproblem. Vid Marinbasen i Karlskrona säger man, enligt Riksrevisionen, att om personalsituationen inte förbättras kan det leda till olyckor.

Varför har det blivit så? Försvarsmakten är medskyldig men lejonparten av ansvaret måste läggas av den förra regeringen och dess samarbetspartier. Försvaret skördar nu det som såddes i försvarsbesluten 1996, 2000 och 2004. Socialdemokraterna valde först att använda försvarsfrågan som ett sätt att binda upp Centerpartiet (1996 och 2000) och därmed splittra de borgerliga, och sedan för att hålla Vänsterpartiet och Miljöpartiet på gott humör. Vad som var bäst för landets försvar kom i andra rummet.

De kraftiga sparkraven på Försvarsmaktens drift tvingade den att göra sig av med många officerare. Avvecklingen gick smidigt, för smidigt. Yngre officerare med möjligheter till ett långt civilt yrkesliv lämnade försvaret medan äldre officerare stannade kvar i allt för stor utsträckning. Turordningsreglerna i lagen om anställningsskydd gjorde det knappast lättare att behålla de unga befälen. 2004 bönade ÖB om undantag från LAS utan att få gehör från de ansvariga politikerna.

Under åren efter försvarsbeslutet 2004 togs inga nya aspiranter in till officersutbildningarna. När intagningen så återupptogs från 2007 var antalet sökanden för få och antagningsmålen nåddes inte. Vem är förvånad? Det går inte att först signalera att Sverige inte behöver fler nya yrkesofficerare, sänka försvarets anseende, för att sedan skifta om och förvänta sig ett sökandetryck till utbildningarna.

Kan politikerna nu bygga upp det som under så lång tid har monterats ner? Kanske. Men det förutsätter att försvarsfientliga partier hålls borta från dessa beslut.