Ska troende judar och muslimer kunna leva i Sverige utan trakasserier och hinder måste de ha möjlighet att utföra den troshandling som omskärelsen är.
Här ställs religionsfrihet mycket tydligt mot intolerans.

Det är intolerans ur flera källor som flyter samman i kritik mot manlig omskärelse. Den arroganta formen av ateism, som förnekar föräldrars rätt att föra religiös tillhörighet vidare till barnen, framträder sida vid sida med det slags angrepp på religion som ingår i rasfördomar och främlingsfientlighet.

Ordföranden och andra i Sveriges barnkirurgiska förening borde tänka sig för. Vill de verkligen – som de nu kommit att göra – vara en del i en opinionsbildning där föraktet för andra människors tro och etniska tillhörighet är ett bärande inslag?

I Svenska Dagbladet har dessbättre ordföranden i föreningen distanserat sig från dem som mer eller mindre jämställer den judiska (och muslimska) omskärelsen av pojkar med den könsstympning av flickor som förekommer i vissa länder i Afrika. Denna stympning av flickor är inte föreskriven i någon religion. Den medför också svåra följder för kvinnors sexuella liv.

Omskärelse av pojkar har däremot obetydliga medicinska följder och hindrar inte sexuallivet. Kärnan i diskussionen är religionsfriheten och minoriteters möjlighet att leva i landet.

Det är i inställningen till minoriteter som det syns om tolerans eller intolerans är styrande. Majoritetsuppfattningen i Sverige är djupt präglad av det lutherska synsättet att tron, inte handlingen, är avgörande. Familjer där en handling som omskärelsen av söner är en betydelsefull trosfråga möter därför hos många ett helt annat förhållningssätt. Men alla kan inte vara lika, vi måste kunna respektera varandra även om vi tänker och tror olika om sådant.

I vissa invandrargrupper finns än så länge ytterst få med samma språk och religion som hunnit bli sjuksköterskor eller läkare. En del omskärelser har gjorts av personer som inte förstått vikten av hygien vid ingreppet. För att undvika att pojkar skadas genom oskicklighet har det blivit lämpligt att landstingen hjälper till, några gör det redan, mot betalning och utanför högkostnadsskyddet. Det kan alla landsting lämpligen göra. Det är inte rim och reson i läkarprotester som går ut på att sjukvården inte alls borde medverka.
Det finns läkare som gör principsak av att vägra göra ett ingrepp som inte behövs av medicinska skäl och som barnet inte självt får avgöra. I dessa fall är det ofta en allmän fientlighet eller oförståelse mot religion som gömts under läkaretikens vita rock.