Lika vård för lika symptom. Det är en av de riktlinjer som ska styra den svenska sjukvården. Industriarbetaren som drabbas av bröstcancer ska få samma slags vård som direktören.

Skriften Vård på (o)lika villkor, utgiven av Sveriges Kommuner och Landsting, pekar på att vården inte är fullt så jämlik som man skulle önska. Ekot rapporterade i går om klasskillnader i vården. Det är bra att granska offentliga institutioner utifrån olika jämlikhetsmått, men rapporten – inte minst dess titel – signalerar en diskriminering som faktiskt inte bevisas.

Kunskapsöversikten, som skriften kallas, är en yvig skapelse som refererar till en mängd olika studier, utförda på olika platser, med olika metoder och olika syften. Den ger inte så mycket översikt, men pekar ändå på ett antal områden där vissa får bättre vård än andra.

Personer med låg utbildning och låg inkomst har sämre hälsa än folk med högre inkomster. Faktorer som rökning, sämre kost, mindre motion och stressande eller enformiga arbetsuppgifter tros vara den största förklaringen till den sämre hälsan.

Det finns dessutom tecken på att lågutbildade, när de kommer i kontakt med landstinget får sämre vård, till exempel omoderna mediciner. Lågutbildade KOL-patienter får i lite högre utsträckning luftrörsvidgande preparat i stället för dyrare, nyare och långtidsverkande mediciner.

Det skulle kunna handla om ren och skär diskriminering men lika gärna om att olika landsting generellt förskriver olika behandlingar. När statistiken från landsting i glesbygd jämförs med storstadsområden – där befolkningen har högre utbildning – syns en skillnad som visserligen är oacceptabel men som inte kan beskrivas som ett rakt samband mellan inkomst och vård.

En annan tabell visar att tio år efter behandling mot bröstcancer har höginkomsttagare med större sannolikhet överlevt. Om behandlingarna faktiskt skilt sig åt eller om låginkomsttagare har sökt vård i ett senare stadium berättar inte studien. Inte heller framgår om faktorer som kost, motion och rökning påverkat chansen att överleva.

I sökandet efter syndabockar ger kunskapsöversikten inte så mycket matnyttigt. Överlag är skillnaderna små och osäkerheten stor om vilka faktorer som är avgörande i de olika fallen. Men det gör inte själva problemet med ohälsan bland låginkomsttagare mindre. Däremot ser det ut som att det är i den förebyggande sjukvården den största utmaningen ligger, i att hitta nya sätt att motivera rökstopp och förbättrade kost- och motionsvanor.