Begreppet generell välfärdspolitik är däremot inte lika hett nu som för, säg, tio år sedan. En rapport från arbetslöshetskassorna samorganisation, SO, visar dagsnoteringen för ett välkänt problem. Av de svenskar som har haft heltidsarbete och nu har blivit arbetslösa får bara 13 procent maximala 80 procent av lönen från a-kassan. Den högsta ersättningen, taket, har inte höjts sedan 2002 och går i dag vid en månadslön på 18 700 kronor.

En socialförsäkring som var tänkt att ge flertalet löntagare ett fullgott skydd vid arbetslöshet, är i dag inte mer än ett grundskydd. Så börjar en rörelse bort från en politik där de stora offentliga försäkringarna täcker in flertalet medborgare, sprider riskerna inom systemet och har ett starkt samband mellan det som människor betalar in och det som de får ut vid besvärliga livssituationer.

Med så låg maxersättning från a-kassan gäller det att teckna tilläggsförsäkringar. Sådana tenderar, precis som alla försäkringar, att bli dyrast för personer som behöver dem mest. Fackförbund med låga arbetslöshetstal kan erbjuda mer förmånliga inkomstskydd än andra förbund.

Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (M) gjorde klart för ett år sedan är detta är helt i sin ordning, att a-kassan inte är tänkt som något annat än ett grundskydd. När han så i fredags kommenterade de senaste siffrorna sa han inget sådant utan nöjde sig med kostnadsargumentet – det skulle bli för dyrt att höja den maximala ersättningen.

Det kloka i att höja a-kassans tak mitt i en lågkonjunktur kan diskuteras. I den ena vågskålen kan läggas den ökade kostnaden för staten. I den andra finns dock en ekonomisk stimulanseffekt som många ekonomer nog skulle hävda är större än den som ges av det fjärde jobbskatteavdrag som nyss har beslutats och vars prislapp är tio miljarder kronor.

Men även om regeringen säger nej nu bör den tala om vad som händer längre fram. För nog är det anmärkningsvärt att inkomstbortfallsprincipen i a-kassan urholkas utan att det förs någon offentlig principdiskussion om detta av regeringspartierna, inte sedan viskningen från Folkpartiets riksdagsgrupp för ett år sedan.

Den här frågan borde ha samma dignitet som den om en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.