Fyra miljarder skulle tas in genom lån i Europeiska Investeringsbanken, kinesiska Beijing Automotive skulle gå in med tre miljarder och General Motors skulle tillföra lika mycket för att bli av med Saab. Koenigsegg, ett företag med cirka 50 anställda, hade skrapat ihop 700 miljoner kronor.

Mycket tyder på att Koenigsegg helt enkelt inte orkade, alternativt tappade tron på sin plan som få bilanalytiker blev kloka på.

Sista ordet är förstås inte sagt. Kanske är kineserna villiga att prestera mer än vad de har visat hittills när det gäller Saab. GM kommer också att göra sitt yttersta för att slippa lägga ner företaget. Inte så mycket av omsorg om de anställda i Trollhättan utan för att en avveckling blir dyrare än en försäljning, vilken som helst.

Samtidigt är Koenigseggs uppdykning på scenen ett tecken på att seriösa köpare av Saab knappast har stått i kö. Det är i sin tur inte förvånande. Bolaget har under sina tio år som helägt av General Motors gått med förlust. Sammantaget handlar det om nästan 40 miljarder kronor som GM redovisade tidigare under hösten. Men egentligen har Saabs personbiltillverkning varit en förlustverksamhet från dag ett. Innan personbilarna övergick i GM:s ägo doldes dess förluster först av Saabs flygplan och senare av den framgångsrika lastbilstillverkningen.

En ny ägare till företaget skulle ställas inför uppgiften att radikalt förändra Saabs profil för att visa svarta siffror, något som alltså aldrig hänt tidigare, och detta i en tid då personbilbranschen upplever sin kanske svåraste tid.

Detta grundproblem kan inte svenska staten lösa. De kreditgarantier som riksdagen har godkänt förutsätter en ägare som vill och kan där GM misslyckades. Koenigsegg hade inte pengarna, ville halvhjärtat och drog sig ur när det blev allvar.

Oppositionspolitikerna slog i går ändå knut på sig själva i sin ambition att klämma till regeringen, trots att riktiga angreppspunkter saknas. Därför blev det just så diffust som man kunde höra i kommentarerna. Regeringen har varit passiv, ropades det. Men vad borde Fredrik Reinfeldt och Maud Olofsson exakt ha gjort? Den som hör ett svar kan ju, som det heter, ringa en kompis.