Det finns verkligen anledning att välkomna att Malmström kan få ägna de kommande fem åren åt flyktingfrågor, gränskontroller, polissamarbete, kamp mot människohandel och narkotikabekämpning. Men statsministern uttrycker en glädje över att Sverige som nation har fått ansvar för detta område, vilket inte stämmer. EU-kommissionärerna har till uppgift att så långt möjligt bortse från de nationella hänsynen och se till hela unionens bästa. Det är Cecilia Malmström som ska driva på och utveckla lagstiftningen, inte Sveriges regering genom Cecilia Malmström.

I Fredrik Reinfeldts kommentar finns också en stolthet över det prestigefyllda uppdraget. Det är fel fokus. Visst är Malmströms kommande uppgift mer betydelsefull än Margot Wallströms omöjliga kommunikationsportfölj. Men det viktiga är att Malmström får en befattning där hon kan påverka EU:s politik bort från den fästning Europa som unionen ofta anklagas för att vara.

Inom ramen för Stockholmsprogrammet kommer Malmström även få ansvar för att utveckla det polisiära samarbetet inom unionen. Det är en delikat uppgift och en balansgång mellan frågor om integritet och effektivitet.

Att José Manuel Barroso har tilldelat just Cecilia Malmström denna portfölj kan tolkas som en signal om att kommissionen ska driva en mer liberal linje på de här områdena.

Efter sju år i EU-parlamentet är Malmströms åsikter om flyktingar och invandring väl kända. När hon snart utfrågas i samma parlament får vi veta om hon som kommissionär avser att hålla fast vid sin gamla linje i dessa frågor.