En viktig orsak är det finanspolitiska ramverk som kom till på 1990-talet – en budgetprocess som ger regeringen en stark ställning och förhindrar utgiftsrullning, ett tak för statens utgifter som låses för tre år framåt och ett överskottsmål för den offentliga sektorn.

I höstas beslutade riksdagen att utgiftstaket blir lag. Regeringen blir nu skyldig att fastställa ett sådant tak och vidta åtgärder när taket riskerar överskridas. Och nu vill regeringen att även överskottsmålet skrivs in i budgetlagen. Finansminister Anders Borg (M) presenterade i går en rapport från finansdepartementet där det är ett av förslagen. Borg säger att han vill ha en snabb remissomgång för att kunna lägga proposition i samband med den så kallade vårbudgeten.

Finansministern menar säkert väl men tycks överskatta effekten av en sådan förändring. Styrkan i utgiftstaket och överskottsmålet upprätthålls av det politiska kapital som alla partier, med undantag för Vänsterpartiet, har investerat i systemet.

Det har förekommit tveksamheter. Sex miljarder kronor av de extrapengar som kommunsektorn får för 2010 betalades ut redan 2009, för att regeringen ska ha större marginal till utgiftstaket i år. Regeringen Persson gjorde samma sak, exempelvis i utbetalningen av arealbidrag till jordbrukare där fyra miljarder gick iväg 2002 i stället för 2003.

Dessa budgetmanövrar kan sägas bryta mot andan bakom reglerna. Utgifter ska bokföras på det år de avser. Men dessa avvikelser är ändå marginella i det hela. Regeringarna har hållit sig inom rimlighetens gränser utan att spräcka utgiftstaken, i de här fallen för 2002 och 2009. Något annat vore inte politiskt möjligt.

Systemet fungerar alltså och det finns väldigt lite som en reglering i lag kan tillföra det, vilket blir särskilt tydligt med överskottsmålet – statens, kommunernas och pensionssystemets finansiella sparande som andel av BNP över en konjunkturcykel. Finansdepartementet föreslår inte någon sparnivå i den tilltänkta lagen. Det ska bestämmas av regering och riksdag. Regeringen ska också mäta sin egen måluppfyllelse, det vill säga sätta överskottet i förhållande till konjunkturläge som i sin tur inte låter sig bestämmas entydigt. Dåligt läge för jurister!

Det är bra att överskottsmålet finns. Den offentliga sektorn måste ha ett sparande för att landa mjukt i lågkonjunkturer och klara en åldrande befolkning. Men att göra lag av det är krångligt och onödigt.

Signerat

Ledare

Fredrik Reinfeldt misstog sig rejält.

– Vi hade 100 000 fler sysselsatta i december förra året jämfört med september 2006, sa han under söndagens partiledardebatt i Agenda.

Några journalister kontrollerade siffrorna och upptäckte att det inte stämmer. Sysselsättningen ökade med knappt 12 000 personer mellan de två valda månaderna.

Finansminister Anders Borg förklarade misstaget med att statsministern tittade på sysselsättningen 2006 enligt den gamla definitionen i SCB:s statistik, personer mellan 16 och 64 år, och jämförde med den nya som är 15-74 år.

Fredrik Reinfeldt ursäktade sig med att han tar del av oerhört omfattande material och att det därför är svårt att helt undvika fel.

Så är det förstås, även om kraven på en statsminister borde vara höga när det gäller sådana saker. Men en på sitt sätt mer intressant fråga är varför Fredrik Reinfeldt drog fram den här jämförelsen överhuvudtaget. Det gjorde han även i radiodebatten med Mona Sahlin i onsdags, då han faktiskt lyckades redovisa korrekt uppgift:

– Vi har ju nu siffror som visar att vi 2010 ligger i nivå med den sysselsättning vi hade 2006, trots att vi däremellan har haft en finanskris.

Jämförelsen säger ingenting för den oinvigde. För under denna tidsperiod har det även skett en befolkningsökning. Det är nu 244 000 fler personer i åldern 15-74 år och 142 000 i gruppen 16-64 år. Så även om sysselsättningen hade ökat med 100 000 hade det varit en minskning i förhållande till arbetskraften, vilket är vedertagna definitionen.

Den här typen av bollande med siffror är egentligen ett större problem än Fredrik Reinfeldts felläsning av statistiken. Och det görs av alla politiska partier. I bästa fall är det obegripligt, i värsta fall är det direkt vilseledande.

Därför var det bra att statsministern misstog sig. Förhoppningsvis leder det till att just det här förvirrade sysselsättningsargumentet inte används mer i denna valrörelse. Och vi som bevakar politik har fått en tidig uppmaning att lägga tid på utredningsarbete under det kommande sifferregnet.