Det positiva först: Birgitta Ohlsson sa tidigt att hon ville bli EU-minister och så blev det till slut. Det är ett välkommet brott med den tröttsamma tradition där heta kandidater till tunga politiska uppdrag slingrar sig eller säger nej offentligt men strider för uppdraget internt. Förhållningssättet är absurt. I politikerrollen ingår att sträva efter maktpositioner och inflytande. Det är inget att skämmas över.

Det är också bra att Ohlssons graviditet som hinder för ministerposten nu kan avföras från diskussionen. När spekulationerna dök upp i medierna för ett par veckor sedan berättade Ohlsson på sin blogg att hon mådde bra under graviditeten och försäkrade att hon skulle klara av att kombinera barnafödande med ett ministerskap. Det är illa. 2010 ska inte en kvinnlig politiker behöva bli utsatt för den typen av ifrågasättanden och tvingas förklara sig.

Men Jan Björklunds beslut är ändå problematiskt. EU-ministerposten är rätt diffus. Ministern saknar ansvar för lagstiftning och har enbart samordnande uppgifter i regeringen. Detta arbete behöver säkert utföras, men kanske inte av en politiker med statsrådstitel och definitivt inte av en utpräglad opinionsbildare som Birgitta Ohlsson.

Placeringen av henne i statsrådsberedningen berövar också Folkpartiet en stark och självständig röst. Som utrikespolitisk talesperson har hon kunnat formulera en politik som på vissa punkter kunnat avvika från regeringens, med en högre grad av idealism i frågor som rör demokrati och mänskliga rättigheter. Ett parti i en koalitionsregering behöver företrädare i en sådan fri roll.

Som statsråd blir hon tvungen att många gånger ge företräde till regeringens kollektiva ansvar och respektera att det är Carl Bildt och Gunilla Carlsson som för regeringens talan i utrikes- och biståndsfrågor. Det märktes redan i går, på presskonferensen där Ohlssons utnämning presenterades. Som svar på en fråga om klustervapen hänvisade hon till Bildt.

Dessa förhållningsregler är en del av arbetet i alla regeringar men en politiker av Birgitta Ohlssons kaliber och profil bör ha en tyngre ministerportfölj i utbyte mot munkavlen.

Nej, utnämningen är en förlust för Folkpartiet och Alliansen. Birgitta Ohlsson är rätt person på helt fel plats.