I helgen höll Moderaterna valupptakt i Upplands Väsby. Statsminister Fredrik Reinfeldt pekade ut uppgiften att nå landets kvinnor. Receptet är att tydligare beskriva hur kvinnorna tjänat på regeringens politik. Det utgår från en analys om att de sjuksköterskor, vårdbiträden och lärare som Reinfeldt gärna talar om, inte begripit att de fått mer i plånboken sedan 2006. Det är möjligt att många inte vet exakt hur mycket mer de fått behålla av sin lön i och med jobbskatteavdraget. Men det är inte sannolikt att folk i allmänhet, och särskilt kvinnor, skulle ha missat att nettot på lönebeskedet ökat markant sedan 2006.

När det kommer till att angripa den faktiska bristen på jämställdhet i arbetslivet är Reinfeldts strategi ”mer av samma”. Större jobbskatteavdrag och höjd gräns för statlig inkomstskatt förväntas sporra kvinnor att arbeta mer.

Men de allra flesta kvinnor som arbetar deltid återfinns i den offentliga sektorn. De flesta har lönenivåer som inte berörs av att brytpunkten för statlig skatt flyttas lite fram eller tillbaka. Att ett utökat jobbskatteavdrag med några extra hundralappar i månaden skulle utgöra någon enorm drivkraft för dem som av privata skäl vill arbeta deltid är inte särskilt troligt. Och de som vill gå upp i arbetstid men inte får, hjälps inte av att det blir ännu mer förmånligt.

Den moderata tilltron till att plånbokspolitiken ska lösa strukturella problem i samhället tar sig ibland absurda uttryck: Om människor bara får lite mer pengar kvar efter skatt löser sig problemet med kvinnors svaga ställning på arbetsmarknaden.

För att förstå varför kvinnor deltidsarbetar krävs en analys som inte begränsar sig till de enklaste plånboksförklaringarna, utan tar hänsyn till traditionella könsroller.

Finansminster Anders Borg vill också göra jämställdhetspolitik av alldeles vanliga skattesänkningar. Han påstår att höjd gräns för statlig skatt framför allt skulle gynna kvinnor inom vissa akademikeryrken. Varför särskilt kvinnor? Det skulle ganska rakt av gynna alla som har en månadslön på över 32 000.

De löneskillnader som finns mellan heltidsarbetande kvinnor och män inom högavlönade yrken, vill Reinfeldt inte ens ta i. Då måste han nämligen erkänna att bristen på jämställdhet på arbetsmarknaden bottnar i att kvinnor tar mer ansvar för hem och barn, att de börjar med det när barnen är riktigt små och därefter halkar efter i karriär och löneutveckling. Då måste han erkänna att jobbskatteavdraget inte är det rätta botemedlet, utan att detta består av en förändrad föräldraförsäkring.