Inget kunde förvåna mindre. Vänsterpartiet är det enda parti som entydigt säger nej till svensk trupp i Afghanistan.

När Aftonbladet i går tillfrågade företrädare för de olika partierna framkom att Miljöpartiets språkrör säger ja på inandningen men nej på utandningen.

– Vi behöver en ny strategi som lämnar över säkerhetsfrågorna till de nationella myndigheterna. Tidigare röstade vi för truppnärvaron men med tiden har vi sett att de utländska truppernas närvaro snarare ökat våldet än minskat det, sa Peter Eriksson.

Miljöpartiet må vara överens med Socialdemokraterna om att insatsen ska utredas, men partiets, eller åtminstone Erikssons, inställning är ganska tydlig. (Det bör för övrigt påpekas att Barack Obamas uttalade målsättning är densamma som Peter Erikssons.)

I höstas skrev Svenska Afghanistankommitténs generalsekreterare Torbjörn Pettersson en debattartikel i Dagens Nyheter där han hävdade att det är bistånd som skapar en varaktig fred, inte militära insatser. Han jämförde prislappen på en svensk soldats närvaro med 50 årslöner för afghanska lärare och kritiserade att det svenska biståndet bara var hälften så stort som anslaget till den militära insatsen. Utan att använda Ohlys drastiska formuleringar var Petterssons slutsats ungefär densamma: Det går inte att skapa utveckling genom att kriga.

Lars Ohly, Peter Eriksson och Torbjörn Pettersson blundar för det uppenbara. Utan internationell närvaro skulle Afghanistan styras av talibaner, extremister som inte ser med särskilt blida ögon på bistånd vars syfte är utveckling i demokratisk riktning. Den positiva utveckling som Pettersson pekar på i sin debattartikel – med bland annat många fler barn i skolan – hade inte varit möjlig utan att först ha jagat talibanerna från Kabul. Vård för kvinnor och flickor hade lägsta prioritet och utbildning var förbjuden före 2001.

Det är möjligt att anse att Sverige skulle göra större nytta genom att koncentrera sig på biståndet, att vi helt enkelt är duktigare på det än att på att kriga. Det är en legitim ståndpunkt, en ståndpunkt som inte förnekar det självklara: den militära närvaron som absolut förutsättning för uppbyggnad av skolor, vård, infrastruktur och rättsstat.

Men på den ståndpunkten följer att det blir något annat lands ansvar att skicka män och kvinnor som med livet som insats skapar förutsättningar för återuppbyggnad och utveckling. Någon annan som ska betala priset för att ett talibanskt Afghanistan inte ska fungera som fristad för terrorister. Och det är ingen särskilt hedervärd hållning.