Redan i juni 2008 avslöjade Svenska Dagbladet att Ylva Johansson beviljats just detta avdrag. Hon förklarade att hon inte har bytt ståndpunkt, att skattesubventioner till personer som hon själv är fel men att hon bara följer de skatteregler som gäller.

Vice ordförande i skatteutskottet, Lars Johansson, försvarade i går i Ekot på liknande sätt sin rätt att utnyttja möjligheten:

– Det är väl inte konstigare än att vi är människor som alla andra. Vi använder oss av samma skatteregler.

Nej, så enkelt är det inte. Aftonbladets genomgång handlar om skattereduktioner för 2008. Då gällde fortfarande att köparen måste lämna in en ansökan om avdrag i samband med deklarationen. Det kan inte jämföras med att passivt ta emot en sänkning av inkomstskatten. De socialdemokrater som ansökt om skattereduktion har i stället aktivt sökt ett avdrag de principiellt är emot.

Den socialdemokratiska ståndpunkten är att det är fel att staten rabatterar välavlönade människors köp av städning. Det måste rimligtvis vara fel även om det under denna mandatperiod finns en sådan möjlighet. Om det stämmer att skattereduktionen är felprioriterade pengar som borde ha gått till vård, skola och omsorg, så bidrar alltså dessa toppolitiker till att medel försvinner från dessa sektorer.

Både Mona Sahlin och Lars Johansson tar hjälp av en omöjlig parallell för att trixa sig ur det moraliska dilemmat och frågar om inte kristdemokrater ska få använda den offentliga barnomsorgen eftersom de är för vårdnadsbidrag. Men Kristdemokraterna har aldrig sagt att de vill avskaffa barnomsorgen.

Socialdemokrater är, precis som Lars Johansson så riktigt påpekar, människor som alla andra. Det innebär att de har möjlighet att välja hur de agerar, ett val som i det här fallet borde ha varit enkelt: Är Rut-avdraget orättfärdigt skulle de avstått från det. Allt annat är dubbelmoral.

Nu är det dock så väl att Rut-avdraget betalar sig självt, minst. Riksdagens utredningstjänst har i en beräkning (diarienummer 2010:330) kommit fram till att kostnaden på 1,2 miljarder täcks upp ganska precis av intäkterna från skatt och moms. Till det kommer att ungefär 75 procent av dem som fått jobb i och med reformen tidigare var arbetslösa, något som kostade det offentliga drygt 500 miljoner per år.

Toppoliker av alla färger kan alltså med gott samvete utnyttja möjligheten – bara inte samtidigt som de agiterar för dess avskaffande.