Men vad euroländernas valutaunion än har gjort för nytta kan den aldrig vara ett skydd mot att dåraktig eller vårdslös ekonomisk politik straffar sig. De länder som har euron ihop har varit alldeles för överseende med varandras felsteg.

Några lät, som Spanien och Irland, en byggboom skena iväg utan att bromsa med finanspolitiken som de skulle ha gjort. Följden blev att banker i andra EU-länder lånade ut stora belopp till låga euroräntor, för byggen som nu avbrutits eller står tomma.

Grekland har misskött sig på annat vis: Ofinansierade utgifter. Generösa förmåner utan täckning för de offentliganställda. Ohållbart låg pensionsålder. Ett skattesystem där viktigaste egenskapen har varit riskfritt, omfattande skattefusk. Och därtill ett trixande med räkenskaperna som har dolt den offentliga skuldens verkliga storlek.

Det är nu plötsligt mycket tal i Bryssel, Berlin och Paris om att starta ännu ett EU-organ, en europeisk valutafond, som skulle rycka ut i nödlägen i stället för den internationella motsvarigheten IMF. Om en sådan ny fond skulle göra mest skada eller nytta är osäkert. Den skulle kunna bli ännu en förevändning för lättsinne och kortsiktig ovilja att ta itu med besvärliga frågor, i hopp om hjälp från Bryssel. Men den skulle också kunna åtföljas av skärpta regler för finanspolitisk stadga och automatiska straffavgifter för den regering som bara slarvar.

Det spelar just nu inte så stor roll. Även om EU och euroländerna skulle få upp en sällsynt expressfart kan frågan om en ny fond behandlas tidigast i juni. Men redan i april-maj måste Grekland låna upp omkring 195 miljarder kronor bara för att ersätta gamla lån som förfaller till betalning. Är det då inte tillräckligt många som vågar köpa grekiska statsobligationer till annat än groteskt höga räntor så är faktum fullbordat, ett EU- och euroland klarar inte sina betalningar. Om marknaden då tror att fler länder går samma väg kan inte bara de utestående grekiska obligationerna, över 2800 miljarder kronor, utan även några andra länders statspapper rasa i värde med tiotals procent. Smällen i banksystemen kan då bli tusen miljarder kronor eller mer på ett bräde.

Frågan är då vem som sitter med Svarte Petter, alltså med de obligationer som det inte längre finns förtroende för. En hel del av dem tycks ligga i Europeiska Centralbanken, som tagit över dem då man pumpat ut likviditet för att motverka krisen.

Inför hot av den storleksordningen kommer andra åtgärder att pressas fram. Antingen kommer andra EU-länder att känna sig tvingade att köpa på sig grekiska och andra misstrodda statspapper.

Eller så får det svida i europeiska prestigenerver, så att Grekland och kanske andra länder får underkasta sig räddningspaket och fleråriga saneringsprogram från Internationella Valutafonden IMF. Någon annan realistisk utväg än den är svår att se.