Med ryggen mot 90-talet
I början av Göran Perssons tid gjorde Socialdemokraterna viktiga insatser för att stärka statsfinanserna och få ut inflationseländet ur samhällsekonomin. De var inte ensamma om detta, de övertog en del politik från Anne Wibble (FP), och Bo Lundgren (M). Mycket av utgiftstak, besparingar och annat genomfördes med stöd i riksdagen från ett eller flera borgerliga partier.
Men Socialdemokraterna skulle, om de ville, nu kunna gå till val på dessa meriter. Men det gör de inte. Långt därifrån.
Deras parti i valet 2010 är något annat. I ord, som inte är knutna till några nya åtgärder som gör skillnad, kan de ibland hänvisa till att de har erfarenhet av att förbättra statsfinanser. Men när det kommer till dagens svårare frågor stannar det ofta vid att först fördöma skattesänkningar som de sedan godtar tills vidare.
I villkoren för arbete, eller i att motverka att socialförsäkringar blir utslagningsmekanismer i stället för skyddsnät, är de nejsägare och förmår inte anknyta till vad de gjorde på 90-talet. De har i själva verket vänt ryggen den ekonomiska saneringspolitiken från 90-talet, som var ansträngande för den egna organisationen. Det pågår något slags exorcism av Göran Persson och andra spökgestalter från 90-talets finansdepartement.
Att det handlar om förre stats- och finansministerns personlighet och ledarstil kan inte vara mer än en del av sanningen. I stora delar av hans eget parti känner man plåga och inte stolthet inför insatserna för bättre statsfinanser för cirka 15 år sedan. Trots att dessa bidragit till att Sverige nu haft marginal för både krisåtgärder och en del skattesänkningar.
Avståndstagandet från partiets egen meritlista förklarar också till stor del det rödgröna samarbetet. För Socialdemokraternas inflytande vid en eventuell ändrad majoritet i riksdagen är detta vänsterförbund ingen tillgång. Skulle S åter kunna bilda regering skulle de lättare nå resultat genom växlande och ofta breda majoriteter än genom en inlåsning ihop med två partier som har lång historia av konflikt med centrala socialdemokratiska värden.
Men förbundet vänsterut är logiskt och verkningsfullt för att cementera avståndstagandet från tidigare partiledningars samarbete med borgerliga partier – och från den slitsamma parentesen med ekonomisk sanerings- och reformpolitik.
Vänsteralliansen fungerar därmed på omvänt sätt, jämfört med fyrpartialliansen som vann 2006. Den senare flyttade den borgerliga politiken mot mitten vilket gjorde den valbar. Trepartiförbundet flyttar däremot Socialdemokraterna en bit närmare ytterkanten. Det blir med rätta en orsak för väljare som rör sig i det breda mittfältet att misstro och undvika Mona Sahlins parti.
Anledningen är inte bara att V och MP kommer att få inflytande över utrikesfrågor, budget och annat. Sahlins parti har ju också med detta alliansbygge avsagt sig meritpoängen från just det inslag av ekonomisk kompetens som under en tid var deras starka sida i många väljares ögon, även då deras misslyckanden i andra frågor var uppenbara.






































Senaste kommentarerna:
Skrivet 23 mar 2010 00:31 En svensk i Danmark (Ej registrerad)
Det kan sägas mycket kort :
Från NEJ-Sägare till NEJ-ägare
Konstigt ? Det är endast ett S till skillnad !
Att tordas - är att risikera att mista fotfästet ett ögonblick -
Att inte tordas - är att mista livet !
Citat : Filosof Sören Kierkegaard
Världen ändras fortare än vi kan föreställa oss, men då griper man till allians med fasthållande partier till den förgångna tiden, som gamla kommunister, som endast har moderniserat sitt namn till Vänsterpartiet.
Styrkan i S och deras förgångna meriter som ledaren pekar på, försvinner som dugg för solen.
Hur länge skall denna inflation av värden fortgå, mens världen förändras, så att detta samhälle inte finns om 10 år, som man tror man kan hålla fast i ?