Finanskrisens andra våg ser ut att ha stoppats. Men det krävdes mycket pengar. I den stödfond som unionens finansministrar kom överens om i helgen finns 750 miljarder euro. Av dessa ges 500 miljarder av EU-staterna och kommissionen medan 250 miljarder ställs fram av Internationella valutafonden, IMF. I förra veckan beslutade euroländerna och IMF att ge Grekland nödlån på sammanlagt 110 miljarder euro, varav eurogruppen står för 80 miljarder.

Sammantaget ökar åtgärderna marknadens tro på att Grekland och andra euroländer i ekonomiska svårigheter, främst Spanien och Portugal, klarar av att göra avbetalningar på sina befintliga lån. En förutsättning för att få nödlånen är att länderna genomför tuffa spar- och reformprogram. Grekland har redan tagit beslut om det i parlamentet. Spanien och Portugal kommer inom kort att presentera sina planer.

Därmed ser EU ut att ha klarat ytterligare en svår prövning på kort tid och visat åter att unionen är oumbärlig. För det inte svårt att föreställa sig vad som hade hänt om EU inte funnits. Utan unionens politiska institutioner, utan den gemenskapskänsla som finns mellan EU:s politiker, hade den här typen av krishantering varit ojämförligt svårare. Ledare för stora stater med höga kreditbetyg hade lockats att prioritera inrikespolitisk lugn framför stöd till mindre grannländer. Ett sådant beteende hade garanterat lett till ett antal statsfinansiella kollapser. Nu valde Tysklands förbundskansler Angela Merkel att besluta om nödlån Grekland, trots att det bidrog till att hennes regeringskoalition förlorade ett delstatsval och med det majoriteten i parlamentets överhus.

EU måste nu dra lärdomar av krisen. Flykten från sydeuropeiska statspapper, med följande turbulens på Europas börser, visar hur tätt de europeiska ekonomierna hänger ihop. Ett land som lever över sina tillgångar straffas förr eller senare och drar med sig grannarna i fallet. Förhoppningsvis leder den insikten till varaktiga reformer i de stater som har felat.

Euroländernas ekonomiska regelverk för sunda statsfinanser, stabilitets- och tillväxtpakten, behöver också ses över. Reglerna har visat sig vara för lösa och till lite förpliktigande. Medlemsstaterna har kunnat missköta sina ekonomier utan att framkalla åtgärder från EU-systemet. Det är denna slapphet som har orsakat dagens problem. Skapande av ett ekonomiskt regelverk som håller måste bli EU:s viktigaste uppgift framöver.