Reinfeldt viftade med sin lista över de rödgrönas skattehöjningar, fnös inför Socialdemokraternas tvetydiga hållning till Rot-avdraget och undrade föraktfullt vilka som ska betala de rödgrönas förmögenhetsskatt. Men när det kom till den egna politiken verkade statsministern tycka att det i stort sett räcker med att lyfta fram den gångna mandatperiodens framgångar.

De fyra områden som Reinfeldt pekade ut som särskilda utmaningar nästa mandatperiod utmynnade egentligen bara i att skatten för pensionärer ska sänkas med mer än de redan utlovade fem miljarderna – fast bara om ekonomin tillåter.

Som jobbstimulerande åtgärd nämndes ett eventuellt femte jobbskatteavdrag, också det om ekonomin tillåter. För människor som kan välja mellan deltid och heltid kan ytterligare jobbskatteavdrag fungera som drivkraft för att gå upp i arbetstid. Som åtgärd mot arbetslösheten är reformen inte särskilt träffsäker.

Efter att ha dragit fram otrygghetskortet och bekräftat många pensionärers, ofta omotiverade, rädsla för att gå ut, avrundade Reinfeldt med det till intet förpliktigande konstaterandet att polisen måste bli mer synlig.

Mona Sahlin var knappast bättre. Mest ägnade hon sig åt att beskriva läget i Sverige efter fyra års alliansstyre. Ett kallare, omodernare, mindre jämlikt samhälle, ett land på väg att överge den generella välfärdsmodellen. Om åhörarna inte riktigt kunde känna igen sig i det nedskärningarnas och privatiseringarnas helvete som Sahlin beskrev, förklarade hon att det beror på att vi än så länge bara är i början av den utvecklingen. Moderaterna ljuger nämligen när de påstår att de vill bevara den skattefinansiering som ska förse alla medborgare med en anständig sjuk- och arbetslöshetsförsäkring samt likvärdig vård, skola och omsorg.

Och så toppade Sahlin statsministerns flirt med pensionärerna och lovade att hela skillnaden i skattesats mellan löntagare och pensionärer ska bort under nästa mandatperiod. Fast, åter igen, bara i den mån den ekonomiska utvecklingen blir god under kommande fyraårsperiod.

Det är bra att statsministerkandidaterna är noga med att alla reformer ska genomföras utan att statens ekonomi äventyras, även om reservationen gör löftena något otydliga.

Men det mest kännetecknande med Reinfeldts och Sahlins sommartal är de båda politikernas oförmåga eller ovilja att ta kommandot i valdebatten. Bortse nu från den bitvis hårt uppskruvade retoriken och se till substansen. Här fanns inga originella infallsvinklar, inga överraskande utspel, inga försök att lansera något som skulle kunna bli en snackis under de närmaste dagarna. Reinfeldt och Sahlin körde i stället på i trygga hjulspår och var mer måna om att inte begå misstag än att sätta avtryck.