Kronprinsessparet fick sin överdådiga bröllopsresa betald av Hult. Han flög dem i sitt privata flygplan till Söderhavet och lät dem disponera en lyxig segelbåt samt en likaledes lyxig villa.

När finansieringen av parets bröllopsresa blev allmänt känd, ställdes frågan om inte detta kunde betraktas som mutbrott och flera personer anmälde Hult och tronföljarparet till Riksenheten mot korruption. Men ärendet är nedlagt. Överåklagare Gunnar Stetler drar nämligen slutsatsen att den position Kronprinsessan har inte är sådan att hon överhuvudtaget kan göra sig skyldig till mutbrott. Gåvans storlek, relationen mellan givare och mottagare, eller förväntningarna från givaren kommer inte att utredas.

Det som skiljer hennes maktposition från de personkategorier som nämns i lagstiftningen är att hon ärvt sitt ämbete. Överåklagare Stetlers slutsats är inte den enda möjliga, men givetvis bör lagstiftningen förtydligas så att beskrivningen av de personer som kan mutas även innefattar personer som ärvt sin position.

Frågan är inte bara principiellt intressant. Fundera på följande: Vilka företag får benämningen Kunglig hovleverantör? Hur väljer hovet vilka presenter kungligheterna ska ta med sig på sina statsbesök? Vilka företag får besök – och uppmärksamhet – på deras resor i Sverige? Kungafamiljen har en funktion där frågan om bestickningar är högst relevant.

Men, framför allt, historien sätter än en gång strålkastarljuset på de märkligheter som följer i spåren av ett omodernt statsskick. Vi har en statschef på livstid som inte kan åtalas för något som helst. Och när kvinnan som har övertagit en stor del av uppgifterna, tar emot en gåva i miljonklass, ja, då funderar rättsväsendet på den bisarra frågan om mutlagstiftningen verkligen kan tillämpas på personer som ärvt sitt jobb.