Tidningarnas debattsidor fylls med socialdemokratiska artiklar med detta innehåll, så också i denna tidning i dag där Hans Ekström och Anders Berglöv har satt sina namn under ett inlägg tillverkat på partikansliet i Stockholm.

Men budskapet är djupt vilseledande, för att uttrycka det milt. Det bygger på medvetet felaktiga antaganden 1) att skattesänkningar nödvändigtvis betyder att kommuner och landsting får mindre pengar och 2) att skattekraften är konstant.

För att se det orimliga i påståendet kan man se tillbaka på denna mandatperiod, mer exakt på de två första åren då de största skattesänkningarna genomfördes och innan den internationella krisen slog till. Ta bara jobbskatteavdragets två första steg plus avskaffandet av förmögenhetsskatten. Tillsammans kostade de staten närmare 60 miljarder kronor brutto.

Men märk väl – staten. Kommunerna och landstingen tappade inte en krona. Före krisen 2008 förfogade kommunsektorn över mer pengar än någon gång tidigare. Orsaken var att ekonomin och skattekraften växte. Därutöver tillkom höjda statsbidrag och kostnadssänkningar i kommuner och landsting tack vare sänkningar av sociala avgifter. Ja, det sista sorterar också i kategorin sänkt skatt.

Socialdemokraterna kan förstås hävda, vilket de också har gjort, att dessa skattesänkningar har genomförts till priset av villkoren socialförsäkringarna. Den saken kan diskuteras, men oavsett tolkningar är det något helt annat än resurser till läkare, lärare och undersköterskor i kommunerna och landstingen.

Om man så tittar framåt blir det än mer intressant. Allianspartierna har talat om olika skattesänkningar. Men de har också alla betonat att det inte ska ske på bekostnad av ”välfärden”, det vill säga resurser till kommuner och landsting. Till saken hör att även Socialdemokraterna har talat om sänkta skatter under kommande mandatperiod, däribland om ett avskaffande av skillnaden i inkomstbeskattningen mellan pensioner och löner, vilket skulle kosta statskassan 18 miljarder kronor. Vill Socialdemokraterna översätta även den summan till antalet läkare, lärare och undersköterskor?

Den socialdemokratiska kampanjen vilar alltså på en så svag saklig grund att den ger intryck av desperation med eko från 2006. Även då befann sig partiet i svårt opinionsläge och använde detta grepp – talade om planerade borgerliga skattesänkningar, räknade miljarder och antalet offentliganställda som skulle sägas upp. Den kampanjen körde som bekant ner i diket. Årets kampanj är på väg till samma plats.