Sverige har blivit kallt och mindre tryggt, hävdar de rödgröna under tiden som rapporterna om ökad framtidsoptimism bland svenskarna haglar, ekonomin växer och arbetslösheten sjunker. Den stora politiska skiljelinjen handlar om sänkt skatt eller välfärd (= pengar till den offentliga sektorn), säger oppositionen men accepterar så gott som samtliga skattesänkningar under den gångna mandatperioden och vill även sänka en del skatter under de kommande fyra åren.

Oppositionspartierna har inte lyckats ta initiativet på något centralt politikområde utan blir påfallande ofta trängda. Påståendet att regeringen har kört ekonomin i botten har fallit platt när det mesta tyder på att Sverige har budgetöverskott nästa år. I skolpolitiken lägger sig oppositionen så nära Alliansen som det bara går. Utbildningsdepartementet sätter dagrodningen. Miljödebatten, där de rödgröna har högt förtroende i väljarkåren, förvandlas ofta till en diskussion om drivmedelskatter där oppositionen genast hamnar på defensiven.

Det är högst tveksamt om det valmanifest som S, V och MP presenterade i går kan lyfta partiernas valkampanj som för tillfället går på tomgång. Det är pengalöften enligt principen lite till alla – fri tandvård för unga vuxna, sänkt maxtaxa i förskolan, billigare hemtjänst för äldre. Var och en av dessa reformer kan motiveras, men det räcker inte.

Alliansen talar om större frihet att leva med mer pengar i plånboken, om större makt som medborgare gentemot det offentliga som kommer av rätten att välja mellan olika utförare av skattefinansierad service, om starkare drivkrafter för att arbeta, driva företag och utbilda sig. Var är den rödgröna motsvarigheten till de positiva alliansbilderna?

Och det finns fler problem. En delning av föräldraförsäkringen saknas i manifestet. De tre partierna förklarar det med att de inte är överens. Det är sant, men alla vill åt samma håll, mot ökad individualisering. S och MP vill ha en tredelning medan V vill dela i två lika delar. Det naturliga hade varit att ändå föreslå en ökad individualisering i någon form. Nu ger de inga besked alls.

Det kan uppfattas som feghet, en ovilja att utmana opinionen, vilket knappast är en egenskap som efterlyses hos en regering. Men allianspartierna kan även lätt anklaga de rödgröna för ohederlighet, hävda att de visst kommer att genomdriva en delning, dock utan att redovisa det före valet.

Och så saknas det en förklaring till hur den nya förmögenhetsskatten ska tas ut som ska inbringa fyra miljarder kronor per år. Inte heller presenterar oppositionspartierna någon gemensam rättspolitik.

Nej, detta valmanifest är mer ett svaghetsbevis än den energiinjektion som de rödgröna så desperat behöver.