Rektorn på Karinslundsskolan, Henrik Ljungqvist, bloggar bara när han är full, skriver han på sin blogg. Men vid genomläsning av samtliga inlägg verkar det knappast vara fallet. Och det är inte särskilt många av inläggen som handlar om alkohol. Det är mycket om jobb, familjerelationer, fritidssysselsättningar och natur.

Men där finns även ett antal inlägg som kan ifrågasättas. Till dem hör just några noteringar om hans egen alkoholkonsumtion. Han rekommenderar en lime- och spritdryck, som tydligen känns ”ungefär som att få hjärnan sakta mosad av en varm blytacka inslagen i citronskivor”. Han skriver om ett inte oansenligt antal öl som rann ner genom hans strupe kvällen före, och om gitarrsträngen som brast till följd av hans överförfriskning.

Är det okej att en rektor för en högstadieskola skriver på det här sättet? Ljungqvist tycker inte själv att han har gjort något fel. I gårdagens tidning säger rektorn att han skriver för andra vuxna och att han på inget sätt uppmuntrar minderåriga att dricka. (Ändå har han raderat vissa inlägg, som ett tyst medgivande av olämpligheten.)

Men hela hans försvar grundas på två missuppfattningar. Den ena är utgångspunkten att det som rektorn uttrycker offentligt enbart riktas till vuxna. Så är det inte. Även barn kan läsa.

Den andra missuppfattningen är att han som rektor bara är skyldig att låta bli att uppmana till minderåriga fyllor eller brottslighet. Visst, att inte göra något sådant får ses som ett minimikrav, men i hans roll ingår mer, som behovet att föregå med gott exempel och offentligt förespråka måttfullhet med alkohol eller åtminstone inte göra motsatsen – ägna sig åt alkoholromantik.

Det har nu ingen betydelse att bloggandet sker på fritiden. En skolrektor är en hög företrädare för kommunen och lokal kändis. Denna roll upphör inte vid arbetsdagens slut, eftersom ämbetspersonen och privatpersonen är en helhet i omgivningens ögon.

Men denna historia ger en inblick i ett betydligt större problem. Bloggen är ett i många fall intressant, roligt och effektivt sätt att kommunicera. Det är ofta spännande och trivsamt att få följa människors göranden, låtanden och tyckanden utan någon mellanhand. Men inte alltid. När spärren saknas, när bloggförfattare inte förstår var gränsen går uppstår problem.

Det som skrivs på en blogg läses av andra, av vem som helst. Det här kan ses som självklart men är ändå så svårt för många bloggare att förstå fullt ut.