Är det Landstinget Sörmlands verklighet? Det ser ut så. Vårdekonomin har befunnit sig i permanent kris åtminstone sedan 2004 när det dåvarande socialdemokratiska styret lämnade makten. Kostnaderna har skenat och sparpaketen har avlöst varandra. Samtidigt är medborgarnas förtroende för den sörmländska vården lågt. I den nationella Vårdbarometern, som presenterades häromveckan, placerade sig Sörmland på plats 18 av 21 landsting och regioner.

För ett år sedan syntes en ljusglimt i ekonomin. Ökningarna av vårdkostnaderna hade minskat betydligt. Men det var då. Nu stiger de igen. Om det fortsätter i samma takt blir hälso- och sjukvårdens resultat mer än 200 miljoner sämre än budgeterat. Det leder till större sparkrav för nästa år, med risk för nya sparpaket enligt samma välkända plågsamma mönster.

Något nytt måste till, men det tar tid. Om en vecka får hälso- och sjukvårdschefen formellt uppdraget att ta fram en åtgärdsplan för ekonomi i balans. Denna plan kommer att presenteras för länssjukvårdsnämnden i juni. Om planen innehåller förslag till stora förändringar av principiell art – vilket den bör – måste det hela passera landstingsfullmäktige. Det närmaste ordinarie mötet är i oktober.

Så först i slutet av året, men mer sannolikt i början av nästa år, kan vi se första tecken på de varaktiga förändringar som håller kostnaderna i schack och ger lugn och ro i verksamheten. Och detta är nog den mest optimistiska tidplanen.

Hur ser då problemet ut, egentligen? Eftersom ingen riktigt vet i dag är ingen gissning sämre än någon annan. En orsak till de skenande kostnaderna kan vara brister i landstingets ekonomiska styrsystem, så att det dröjer för länge innan chefer på rätt nivå ser blinkande röda lampor. Ett annat skäl, åtminstone på kort sikt, kan vara minskad probleminsikt nu när tillväxten åter har tagit fart och skatteintäkterna har ökat. Man slappnar av lite, minskar spänningen i tyglarna. En möjlig tredje orsak är att vården inte är organiserad på rätt sätt, att vissa delar av verksamheten tillåts kosta mycket mer än vad de ger i form av vård.

Den kommande planen måste ta sikte på detta – på systemproblemen, inte på sådant som sparar pengar snabbt. Den politiska majoriteten får inte hindra tjänstemännen att lägga fram kontroversiella förslag, som nedläggning av känsliga vårdenheter. Oppositionen bör i sin tur uppträda ansvarsfullt, inte reflexmässigt säga nej till idéer som möter protester. Det är dags att alla hjälps åt för att få slut på den långvariga krisen i landstinget.