– Verksamhet som finansieras med skattepengar på det sätt som skolan gör ska inte ta ställning för en viss religion. Skolan ska vara religiöst och politiskt neutral, säger gruppledare Niklas Frykman.

”Religiöst och politiskt neutral”. Jag har inga hårda bevis, men jag gissar att det är rätt ovanligt att judiska, kristna eller muslimska elever känner sig bekväma med att be bordsbön eller släntra i väg till något andaktsrum för den dagliga bönen. Jag tvivlar också på att särskilt många rektorer anstränger sig för att anställa lärare och övrig personal som företräder olika politiska och religiösa åskådningar. Neutraliteten får nog ofta stå tillbaka för den sekulära majoritetens antagande att det normala är att inte tro på Gud.

Frykman igen:

– I skolan ska åsikter kunna brytas mot varandra och barn och ungdomar tränas till egna ställningstaganden och åsikter.

Utgångspunkten är här att religiösa friskolor inte skulle kunna fostra kritiskt tänkande medborgare, och att sådana friskolor skulle vara synonymt med religionstvång. Arrogant och framför allt felaktigt.

Jo, jag vet vad jag pratar om. Jag gick mina första nio år på Vasaskolan, en kristen friskola i Göteborg. Det var mina föräldrar som placerade mig där. Och visst, jag lärde mig psalmverser utantill innan jag memorerade inledningen till Odyssén.

Efter grundskolan valde jag själv det kristna gymnasiet LM Engström. Varje fredag började med morgonbön i domkyrkan och en timme i veckan ägnades åt bibelkunskap – delvis en förlängning av religionsämnet, delvis ett mer konfessionellt studium av Bibeln.

Jag lämnar åt andra att avgöra huruvida jag blev ”normal” trots den kristna indoktrineringen, däremot kan jag berätta att Frykmans vision rätt så väl beskriver min skolgång. Trots bordsbön, morgonbön, bibelundervisning och övervägande kristna lärare minns jag min gymnasietid som en kavalkad av hetsiga, hårda, njutningsfulla och, någon gång, välformulerade diskussioner. Inte sällan just på de där bibelkunskapslektionerna.

Frykmans farhågor fortsätter:

– Vi är också oroade över att religiösa skolor kan bli väldigt homogena och att detta kan motverka integrationen.

Så kan det bli, men vad tycker Frykman i så fall om till exempel finska skolor? Där kan man tala om homogen sammansättning. Om Folkpartiet anser att staten ska garantera att alla skolor präglas av mångfald räcker det inte långt att bara stoppa religiösa friskolor.

Frykman klipper av de liberala rottrådarna när han på detta sätt ivrar för att begränsa människors möjlighet att utöva sin religion i vardagen.