Nationalistisk, det är att angripa sitt eget land. Konservativ, det är väpnat uppror, automatvapen mot försvarslösa tonåringar, bilbomb. Hatet är äkta – orden vrängda till sina motsatser.

Våldsdåden i Buskerud och Oslo kom inte från totalt oväntat håll. Den militanta högerradikalismen är farlig, i sin avsky mot demokratins samhällsordning och sin förmåga att motivera våldsbenägna män till illdåd. För några årtionden sedan tog sådan extremism miljoner liv i Europa. Även i dag räknar säkerhetsansvariga myndigheter i flera länder sådana extremister bland de viktigare hotbilderna vad gäller politiska attentat.

Högerextrema smågrupper och rivaliserande våldsteorier frodas nu så att det påminner om den snåriga floran av kommunistiska bokstavsgrupper på 1970-talet. Massmördaren Anders Behring Breivik hör utan tvekan hemma i en viss sådan åsiktsriktning, en av de i Sverige mindre kända. Han var också en del av den hat- och hetsmiljö på nätet som är ytterhögerns främsta kontaktväg och propagandamedel.

Näthetsen är ingen norsk sak som stannar väster om fjällkedjan. Den är internationell, den är svensk. Vi har den hela tiden omkring oss i Sverige. Dess kärna är det oresonliga samhällshatet. De styrande framställs som illvilliga, dumma, förrädiska. De påstås ta pengar från vanligt folk för att gynna de rika eller utlänningarna. När något är svårt eller fel ses gärna förklaringen i dolda avsikter och stora konspirationer. Människor misstänkliggörs gruppvis, ibland judar, ibland muslimer, för det mesta invandrare i allmänhet.

De högerradikala kan skilja sig i lära och organisation, eller brist på organisation. Ibland är de osams, ibland har de arbetsfördelning mellan välputsade frontfigurer och anonyma näthetsare. De senare var flitiga i valkampanjen för det Åkessonska SD-partiet.

Nätmiljön där samhällshat och gruppfördomar blandas är en gemensam livsluft för alla slags partier och militanta företeelser ute på den kanten. Det är också i den nätmiljön det syns var Anders Behring Breivik hör hemma. Han är inte en traditionell brunskjorta. Han har däremot börjat i Carl I Hagens missnöjesparti, och radikaliserats under inflytande av en ultrakonservativ riktning i modern europeisk nyfascism. På det hållet knyter man an till antidemokratisk konservatism, nationalism och till och med till extremkonservativa kyrkliga riktningar.

Här finns det en historisk bakgrund, exempelvis i relationen mellan extremkonservativ katolicism och fransk fascism, och dess efterföljare i Le Pens Nationella Front. Men en del inblickar i Anders Behring Breiviks egna påståenden och ett par av hans favoritsajter på nätet säger mig att den historiska rekvisitan, med tempelriddare och annat som kan vara rena fantasier, är utanverk. Centralt är däremot bisarra konspirationsidéer – som att USA:s statsledning i årtionden försökt bryta sönder Europas sociala strukturer och att alla Natoländer nu verkar för västländernas islamisering.

En fast kärna återstår till slut: våldet. Som ofta med terrorister är deras påståenden om vad de sägs tro på ihåliga. Det de verkligen dyrkar är döden, och dödandet.