Anledningen till denna suck är en helsidesannons i Svenska Dagbladet härom veckan. Tidningens egen marknadsavdelning inbjuder sina läsare, eller de som kan hosta upp 60 000 kronor för två, att åka till Västindien. Resmålet är Saint Barthélemy, som Gustav III skaffade sig genom avtal med Frankrike.

Svenska Dagbladet beskriver kungens insats så här: ”Vi svenskar är som alltid extra välkomna hit, då det var Gustaf III som redan på slutet av 1700-talet deklarerade att Saint Barthélemys invånare för alltid skulle befrias från skatter ’och dylika pålagor’ .”

Så idyllisk är inte sanningen. Under det svenska styre Gustav III införde på ön hölls en stor del av befolkningen som trälar. Svenska Västindiska Kompaniet hade kungligt privilegium, och dess affärsverksamhet förutsatte slaveri. Avsikten var att även köpa slavar i Afrika och sälja dem med vinst i Västindien. Det senare misslyckades visserligen i stort sett. Kolonin var ett fiasko på många sätt.

Gustav III var ingen pionjär för skatteparadis i Karibien. Däremot gjorde han sig skyldig till att på svensk mark återinföra träldomen. Den hade under inverkan av kristendomen försvunnit under medeltiden.

Som mycket annat på Gustav III:s tid återinfördes svenskflaggad träldom utan att riksdagen tillfrågades. Den var ställd åt sidan, och Bibelläsande ledamöter i flera stånd som säkert hade upprörts av en sådan proposition fick aldrig se ärendet.

När världspolitiken lugnade sig efter Napoleonkrigen satt regeringen, numera ledd av Karl XIV Johan, med den förargliga holmen på halsen, och föredrog att vända ryggen åt det hållet och låta den småskaliga träldomen fortsätta i tysthet.

Efter ett tag var det riksdagen som upptäckte vad som pågick långt borta och sade ifrån och begärde ändring. Den mest pådrivande, som motionär i prästeståndet var historieprofessorn, författaren och psalmdiktaren Erik Gustaf Geijer, som nyligen bytt sida från konservatism till liberalism. I likhet med William Wilberforce och andra slaveriets motståndare i England menade han att dess avskaffande måste vara en konsekvens av den kristna tron.

Den Bernadottska kungaregeringen var besvärad och skyndade sig inte med att avveckla träldomen, men fick efter ett tag i alla fall trälarna frigivna genom att betala ersättning till deras ”ägare”. Efter ytterligare några årtionden lyckades en senare regering få Frankrike att ta tillbaka ön och befria Sverige från en pinsam påminnelse om vad som dolt sig bakom det som Esaias Tegnér så falskt hyllade som ”skimret kring Gustavs dagar”.

Att öns nuvarande invånare försöker ta hem turistinkomster med kolonialromantik är inget unikt. En förskönad bild av slavplantagerna är en del av turistnäringen på fler håll. Koloniala herrgårdsbyggnader på Jamaica står kvar som turistmål, medan sockerbruken där arbetskraften drevs till döds i slavarbete är försvunna.

I Sverige är just detta slag av förljugenhet annars ovanligt. Men när Gustav III kommer in i bilden tar den romantiserade historieförvrängningen över.