Det är mer än man kan säga om kompromissen i juli mellan tyska förbundskanslern, franske presidenten och euroområdets centralbank ECB. Den fixerade villkor för nästa etapp i stödåtgärderna till Grekland. Den gav lägre räntor på Greklands, Portugals och Irlands nödlån, i praktiken ett dolt bidrag från nordliga till sydliga skattebetalare i eurområdet. Det har också startats en process för att försäkringsbolag, banker och andra icke-statliga långivare till Grekland ska förlänga sina lån och ta förluster på värdepappren.

Men Greklands skuldbörda har inte minskats så att de kan klara den. Den kan tvärtom öka, om än med längre löptid. Storleken på den fond euroländerna skapat för att dämpa valutakriser ökades inte, trots att dess uppgifter vidgades. Om Italien eller Spanien eller båda skulle få ohållbart stigande lånekostnader, och inte kunna finansiera sina underskott på marknaden, skulle det vara helt omöjligt att med existerande program ta ansvaret för deras upplåning så som man gjort med Grekland och Portugal.

Italien behöver ta upp stora lån redan i september, och Spanien i februari. Det är osäkert om det kommer att gå. De italienska räntorna stiger, förtroendet för Berlusconis regering och den stagnerande samhällsekonomin är på upphällningen. Krisförhandlingarna mellan euroländerna nyligen löste ingen av de stora frågorna. Nya akuta lägen kan väntas redan i år.

Är det då någon som tror att till exempel Italien skulle kunna klara att enas mellan höger och vänster om att ta itu med en ekonomisk uppryckning - något som väl i praktiken skulle kräva att man enades om något slags bred koalition och pensionerade Berlusconi?

Nej, knappast. Det ger ett perspektiv på de svårigheter man har att mötas över partigränserna i kongressen i Washington.

Röstsiffrorna 269-161 i representanthuset efterlämnar mycket olust och splittring i USA:s båda stora partier. Tea Party-gruppen hos republikanerna har blivit en fraktion på omkring 65 ledamöter som vägrade lyfta lånetaket och i mycket uppträder som opposition mot den egna partiledningen.

Än mer anmärkningsvärt är att ifall kongressledamoten Gabrielle Giffords inte hade infunnit sig, för första gången sedan läkarna i Arizona räddade hennes liv efter ett högerextremt mordförsök, hade president Obamas linje mötts av nejröster från en majoritet i hans eget parti. Nu kunde Giffords ja-röst ge oavgjort 95-95.

Det var dock i hög grad just representanthusets demokrater, och deras ledare Nancy Pelosi, som möttes av väljarnas misstro i valet 2010, och därmed satte president Obama i knipa. När Nancy Pelosi visserligen själv röstade ja, men samtidigt använde sitt gruppledarskap till att göra tydligt att andra i partiet gott kunde rösta nej, var det en demonstrativt illojal markering, både mot presidenten själv och mot vicepresidenten Joe Biden, som drog ett tungt lass för att få ihop kompromissen.

Det bådar inte gott för Obama inför 2012. Och det är väl inte till mycket tröst för honom att han ändå har det mindre besvärligt än många som försöker styra i Europa.