Professor Villy Bergström har varit ledamot i Riksbankens direktion och en tid politisk chefredaktör på Dala-Demokraten (S). Numera har dalmasen Bergström bytt tidning. Hans varning för vad en sydeuropeisk kris kan ställa till med finns i en gästkrönika i Falu-Kuriren (lib).

Villy Bergström är känd som en omdömesgill bedömare av den ekonomiska utvecklingen, och är högt respekterad över de flesta partigränser. Att just han varnar för att det kan bli värre än 2008-09 kan skaka om en del som har det tunt med krismedvetandet och behöver omskakning. Att han skriver det i Dalarna bör inte få betyda att det förbises. Allt av värde sägs och skrivs ju inte i Stockholm.

Hans krönika utgår från senaste rapporten från Finanspolitiska rådet. Där finns inte mycket av kritik mot den förda ekonomiska politiken. ”På goda grunder”, skriver Bergström, ”för den har skötts väl”.

Anders Borg och fyrpartiregeringen kan ta till sig det betyget från det hållet. Men det gäller förfluten tid. Nu är det nytt läge - nya risker för utländska kriser och inhemska felsteg.

Det finns en hel del att lära av hur kreditbubblor fick växa och sätta igång krisen 2008-09. Det pågår en självrannsakan bland nationalekonomer och riksbanksfolk ute i världen. Länge uppträdde man som om det var nog att hålla ordning i statsfinanserna och med räntepolitik hindra inflationen att lyfta. Uppsynen över kreditväsendet lämnades åt myndigheter som motsvarar Finansinspektionen. Men tillsynen var för svag och varje bank granskades för sig. Ingen var tillräckligt uppmärksam på att beroendet mellan olika länders kreditmarknader och banker kunde dölja stora och växande systemrisker.

I Sverige har Riksbanken sedan 90-talskrisen haft uppsikt över att de fyra storbankerna inte ställer till med sådant. Men det har saknats redskap, ansvarsfördelning och vilja när det gällt att i tid dämpa riskabla tendenser i kreditgivningen till inte minst bostäder.

Det krävs, menar Finanspolitiska rådet, att den finansiella sektorns stabilitet blir en tredje huvuddel i ekonomisk politik, vid sidan av budgeten och Riksbankens räntebeslut.

Nya styrmedel behövs. Ska kraven på bankernas kapitalbas skärpas i högkonjunktur för att hindra farlig överskuldsättning? Bolånetaket som satt långt inne, men som nu har ökat kravet på egen insats vid husköp, är ett annat exempel. Ett tredje är att sänka kapitalskattesatsen och därmed avdragens värde - och därmed ge mindre behov av trubbiga räntehöjningar som slår mot näringsliv och jobb.

En risk för passivitet finns alltid, särskilt när bolån är berörda. Det brukar vara kortsiktigt impopulärt att i tid bromsa det som kan leda till bubbla och krasch längre fram. Det förs en diskussion för och emot en särskild rådgivande expertgrupp som skall varna i tid. Men det är Riksbanken som har störst kompetens och bäst bör kunna fylla den uppgiften.

Viktigast är nog att bestämma vilka nya redskap som behövs, och så se till att det blir klart och tydligt vem som har ansvar för att använda dem - regering, riksbank eller finansinspektion.